Medan Betlehem ligger på det av Israel ockuperade Västbanken, så ligger Nasaret i den del av Palestina som senare kom att bli Israel. Och Israel bygger just nu en enorm mur i Palestina. Inte på israeliskt territorium, som den israeliska regeringen vill göra gällande. Inte ens längs gränsen mellan Israel och Palestina (den s.k. "gröna linjen"), utan på ockuperad, stulen mark, flera kilometer från gränsen. Omkring 50 000 palestinier tvingas bort från sina hem av israelisk militär, för att göra plats för bygget.

Muren, menar Israels regering, är till för att skydda landet från terroristattacker. Men varför då dra den inne på stulen mark? undrar FN:s särskilda sändebud i Palestina John Dugard, sydafrikansk professor i internationell rätt. Det främsta skälet till murbygget, menar han, handlar i realiteten inte om säkerhet – utan om att inlemma alla de israeliska bosättningarna på palestinsk mark, så att de blir en del av Israel. Att permanenta ockupationen, med andra ord. Kvar för palestinierna blir, om Israels regering får som den vill, bara omkring 12 procent av det historiska Palestina, eller en fjärdedel av den areal som FN menade att palestinierna skulle få i samband med att staten Israel föddes.

Dugard skräder inte orden. Den israeliska politiken liknar i hög grad den som tidigare fanns i hans eget hemland Sydafrika. Där hade politiken ett särskilt namn – apartheid. Det betyder att separera, hålla åtskilda (i detta fall hålla raserna åtskilda). Och det är vad Israel också gör, menar Dugard, och exemplifierar med hur allt från murbygget och markexpropriationer som görs för den, till möjligheter att röra sig fritt, id-tvånget för palestinier (som Dugard liknar vid Sydafrikas passlagar) med mera, konsekvent särbehandlar och diskriminerar palestinier.

Apartheid upphävdes i Sydafrika, men byggs nu alltså ut för fullt av Israel på Västbanken. I den här boken kan man som läsare tydligt se det mest uppenbara exemplet på den politiken – muren. Intervjun med Dugard är ett av många av inslag i boken. Andra texter handlar framförallt om de palestinier som drabbas – vittnesskildringar av personer som hamnat på "fel" sida om muren, om jordbrukare som inte längre kan komma åt sina marker eller om skolor som tvingas slå igen. Det är medkännande, träffande berättelser som går rakt in.

Här finns också texter om de israeler som vägrar vara en del av den här rasistiska politiken, och som kämpar emot sin regering på olika vis – exempelvis människorättsorganisationen B’Tselem eller byborna i byn Nirit, på den israeliska sidan av gränsen, som inte alls vill bli en del av en utbyggd bosättning på ockuperad mark på andra sidan "gröna linjen".

Än större behållning än texterna är Donald Boströms fotografier. Alla i svart-vitt. Alla med den stil som de som läst Boströms bok Inshallah kommer att känna igen. I den här boken tillåts bilderna verkligen få ta plats. Stor plats – hela uppslag, i över hälften av boken. Det känns skönt att man vågar satsa så mycket på att låta bilderna tala sitt eget språk.

Muren är 8 meter hög. Den ackompanjeras på glesbefolkade sträckor av breda taggtråds- och elstängsel, och beräknas, om den blir klar, bli omkring 670 kilometer lång. 67 mil mur. Berlinmurens höjd (4 meter) och längd (11 mil) bleknar i jämförelse. FN-domstolen i Haag slog tidigare i år fast att murbygget är olagligt – och uppmanade alla världens länder att verka för att även staten Israel efterlever internationell rätt.

Ett av fotona visar vad någon har skrivit på den grå betongen: "Den här muren ska en gång falla". En förhoppning så här i juletider är väl att den utsagan ska besannas.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Israels krigarhövding
• Partiska nyheter om Israel
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel

För mig som fotojournalist blev det en lockelse att dokumentera de palestinska och israeliska folkens konflikt. Motvilligt tvingades jag erkänna att jag kände suget att följa den skarpa dramatiken som skapade en känsla av förhöjd livskvalitet.

Många tidningar och tidskrifter har i alla tider fyllts med bilder där blodet skvätter och liklukten lägrar sig tungt över de glättade tidningssidorna. Mediakritiker har ifrågasatt om vi blir avtrubbade eller informerade.

I Boströms fall tar lusten att skildra helheten över. Fotografen är ingen tillfällig besökare utan en engagerad och kunnig berättare. Här blandas de vidrigaste vidriga bilder av hopsydda lik med finstämda familjescener. Dramatiska sammandrabbningar varvas med poetiska bilder på bageribiträdet som balanserar dagens färska bröd i en låda på huvudet.

Några bilder skulle i andra sammanhang dömas ut direkt, illa komponerade, oskarpa. Men i detta sammanhang ger de istället en stark närvarokänsla. Här vill fotografen berätta om något farligt och hemskt och vi får vara med, tryggt tillbakalutade i läsfåtöljen.

Förutom bokens redaktör och fotograf, som bidrar med flera texter, medverkar elva journalister och andra mellanösternkännare.

Jan Guillou skriver om den svenska opinionen i frågan utifrån sin utkikspunkt som redaktionsmedlem i Palestinsk Front under 60- och 70-talen. Han är lika brilliant polemisk som vanligt. Så här skriver han om folkpartisten Per Ahlmarks försök att försvara Israels sak:

Ty det är inte lätt att försvara rasåtskillnadspolitik och ockupation. Det är inte lätt att självklart vara emot apartheid i södra Afrika men samtidigt vara för motsvarande lagstiftning i Mellanöstern. Det är svårare att försvara kollektiva bestraffningar och hussprängningar, etniskt motiverad konfiskation av jord och landsförvisningar. Det är omöjligt att från debattscenen försvara tortyr, koncentrationsläger och massinterneringar.

EU-parlamentarikern Per Garthon skriver att det finns lösningar på konflikten. Och man baxnar, är det sant? I alla fall någon som hoppas, när världens ledare bekymrat skakar sina huvuden.

Cornelia Edvardson skriver journalistiskt analyserande och Lars Boström ger en realistisk vardagskildring.

Sammantaget ger denna bok en djupare insikt i en svårgripbar och svårlöst konflikt.

Må så vara att palestinierna är de som är ockuperade och förföljda, i ständigt underläge. Men här framgår det tydligt vilka som hela tiden är alla konflikters stora loosers: de unga männen. De unga män som frejdigt höjer sina händer och gör V-tecknet, med ansikten invirade i den typiska palestinska svartvitrutiga halsduken. Och också de grönklädda israeliska soldater som med ett överlägset leende på läpparna och tuffa solglasögon av pilotmodell betraktar omvärlden. De är kanonmaten. De är de som stryker med först. Det mest tragiska är att de inte betraktar sig som loosers utan som hjältar. Är det för förmätet av oss välnärda folkhemska svenskar att begära lite självinsikt av dessa envist stridande parter? Hur var det nu John Lennon sade: Suppose they gave a war, and nobody came.

Similar Posts:

• Bilder av dagens apartheid
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• När staten stulit marken
• Gränsöverskridande
• Vardagsliv i konfliktområde