En dokumentation av isolerad tid.
Min tid.
Då allt stod stilla men hände.
En tid då jag försvann men hittade mig själv.

Mig själv i varje kropp, i min kropp.

Att öppna den nätta fotodiktboken Varje kropp är att ledas in i en andakt där röster, rymd, kroppar, rum växelverkar, men också kan ses disparata från varandra. Samspelet mellan bild och text är i rörelse, ibland i samma, ibland isär, och ofta grunnar jag över huruvida text och bild berikar varandra eller ej, och vad författarna menar med just begreppet varje kropp. Men det är måhända sekundärt. Jag läser igenom boken ett par gånger och vänjer mig vid att det skorrar lite i den intermediala samstämmigheten, för samtidigt som Varje kropp är en lättintaglig och snygg bok finns här mer mellan raderna än det som sägs, mer i bilderna än det som syns, och det är den tanken som stannar kvar efteråt mer än något annat. Att det finns en ansats till ett större budskap än det uttalade, sedda. Dikten ”jag ville veta hur länge jag levt /vad jag lärt mig” ackompanjeras till exempel av en bild på en människa sittande på ett golv med en tidning över huvudet. En annan: ”Att stå mitt i den skälvande cirkeln och iaktta den” följs av en bild på ett par solglasögon.

Jag är övertygad om att var läsare kommer göra sin alldeles egna uttolkning av samspelet text/bild, och jag tror att det är just vad Qvandt och Ljungberg vill, men till viss del har jag invändningar mot främst motiven i bilderna som ibland faller lite väl platt. Med det sagt: varje kropp som bärs av varje människa, varje tillstånd vi rör oss i, fångade i våra kött, är kanske lika platt, banalt, vanligt, som någonsin en bild på ett enkelt glas vatten?

Ljungbergs fotografier på varje uppslag (som ser ut att vara i polaroid eller instagram) på mänsklig tillvaro, objekt, situationer, ansikten (ofta sitt eget) föregås av Qvandts raka korta lyriska rader som, om man vill, skulle kunna betraktas ekfrasiskt, men jag tror som sagt inte det är poetens eller fotografens ärende. I alla fall läser inte jag boken så. Det som sägs med ord och det som sägs med bild i Varje kropp vinner nämligen ofta på att betraktas som två aparta enheter än gemensamma.

Raderna ”över mig och vibrera i små, levande tablåer” följt efter ”och sedan ville jag vidga mig” är starka i sig, medan ”en extrem tyngd utan rymd öppnar sig sluter sig” förstärks av bilden den har följe av (ett hav, en strand, en himmel, kroppar).

Varje kropp är som sagt en fin liten bok som kan läsas som man vill, jag hade önskat lite mer kitt mellan text/bild, men om Qvandt och Ljungberg fortsätter sitt samarbete är jag övertygad om att en utveckling av deras koncept kunde bli riktigt bra.

Similar Posts:

• Jag, du, vi
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Svartvita minnesbilder.
• Litet av varje
• Direkt och kompromisslöst om att vara trans