Ja, Blackeberg har onekligen fått sig en dust av sina egna författarsöner, både Ajvide Lindqvist och Handberg är ju uppväxta där. Mobbing och missbruk är förvisso knappast något unikt för just Blackeberg (även om vampyrer nog får sägas vara det) och platsen får något av en dubbelroll. Dels är ju förorten helt central för berättelserna genom att de beskrivs med en sådan exakthet som bara någon som själv är uppväxt där och som dessutom har en tydlig hat/kärlek till området kan frambringa, men också för att den statsplanerade arbetarförorten ger en hög igenkänningsfaktor då den ju finns i praktiskt taget alla svenska städer.

I den här berättelsen, som onekligen har självbiografiska inslag, men i vilken utsträckning känner jag inte till, finns berättarjaget Peter. Han bor i det blå höghuset tillsammans med sin ensamstående mamma, som bedriver hårsalong, och med sin äldre bror som med tiden faller ifrån. Fadern är frånvarande och istället har mamman en kompis, kommunisten och konstnären Kjerstin, som bor där under långa perioder. Blackeberg är ett litet mikrokosmos där de dåligt isolerade väggarna gör att de flesta vet det mesta om varandra. Det mesta stannar dock som skvaller, och rediga ingripanden när de vuxna männen ägnar sig åt hustrumisshandel på fyllan är sällsynta. Samma synsätt gäller den yngre generationen vars haschrökning och vandalism ses som helt naturliga inslag på deras utstakade väg till att i framtiden bli nästa generations alkoholiserade hustrumisshandlare.

Peter och hans vänner, Dockan och Flåris, bedöms också gå just den vägen, men är ännu lite för unga. Istället har de sin egen klubb, klubb Ibsen, som är döpt efter Ibsengatan, med klubblokal i ett skyddsrum i höghusets källare. Vad klubben egentligen är till för vet de inte riktigt själva men bara faktumet att de har en klubb drar många till sig. När så den okände läraren S, en förkämpe mot pöbelvälde och ivrare av ordning och disciplin, tar sig an Peter visar han på ett engagemang som går långt över det som de vanliga lärarna visar. Han skall helt enkelt göra karl av den faderlösa pojken och rädda honom från knark och brott. Hans engagemang visar sig dock vara mer än tvetydigt och nyttjar sig väl av förortens rådande tystnadskultur.

Handbergs roman består av många välskrivna scener där tidstypiska attribut blandas med ett mer universellt tema om hur ett barn, och senare en ung tonåring, förhåller sig till omvärlden och den mängd roller den får axla gentemot föräldrar, vänner, klasskompisar, vuxenvärld etc. Att Handberg har ett stort intresse för kalla krigets kärnvapenkrigshot framgår tydligt då det yttre hotet från supermakterna ständigt är närvarande, något som är lätt att glömma idag men som då både var ett reellt hot och en källa till allmän ångest. Som läsare får man både hoppa fram och tillbaka i tiden men också växla mellan olika berättarstilar och till en början upplever man att det nog finns en röd tråd där någonstans, men att den är svår att följa. Detta skapar tyvärr en viss spretighet, men sakta men säkert försvinner den. Och då, runt halvvägs, tar boken ett starkare grepp. Att Handberg både är en bra skribent och att han har någonting att säga med sitt författande inser man dock redan efter det första kapitlet och det håller mig kvar till en början, innan historien som sådan skapat sin egen dragningskraft.

Skräcken finns också här, dels i form av läraren S, men i ännu större utsträckning på grund av vetskapen om att alla andra blundar och att det är som S säger rakt ut: ”ditt ord mot mitt”. Med sådana motståndare skulle hjälpen från en vampyr vara mer än önskvärd. Tyvärr är de ju rätt så sällsynta. Till och med i Blackeberg.

Similar Posts:

• Vecka 46: Lär mig!
• Underliga vägar, här kommer vi
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Svarta hjärtan, svarta hål