För Claire är så väldigt vacker. Hon är en begåvad violinist – åtminstone så länge hon blir sedd – och hon kommer in på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Hon får en liten son som hon blir ensam att ta hand om; hon är ljuv och strävsam. Och så en dag anklagar hon sin lärare på konservatoriet, den karismatiske Tobias Lund, för sexuella övergrepp.

Vad har egentligen hänt mellan Claire och Tobias? Vi möter arbetskamraternas spekulationer, fler svartsjuka väninnor, familjemedlemmarnas ställningstaganden, Tobias förnekelser och Claires tvivel. Astrid Saalbach låter läsaren snudda vid en hel hop människors olika tankar och känslor, men stannar vid fragment. Resultatet blir som i ett tittskåp, en sådan där myrfarm med glasvägg. Släpp ner en bit socker eller en brinnande tändsticka och se hur det nästan på en gång påverkar olika delar av myllret.

Och Claire är den som leker med elden. Hennes skönhet har närmast mytologiska drag. Hon förhäxar män, driver dem nästan till vansinne. Hon vårdar sig om sitt utseende och det hänger över henne som en skuld. Som om hon aldrig riktigt tillhörde sig själv, som om hennes skönhet gav andra rätt att ta vad de vill ha. Vackra människor kan kanske inte bli lyckliga. Inte som Claire. Från hennes objektsposition är lycka något som ligger i betraktarens ögon.

Trots mängden inifrånperspektiv är En lek med lågan en sval, nästan klinisk roman. En undersökning. Och Saalbach rör sig på minerad mark – det är till Claires förflutna hon ställer frågorna om varför det som hände med Tobias hände. Hans handlande får konsekvenser, men inga vidare förklaringar. På så sätt lägger Saalbach också ansvaret på offret, Claire, eller åtminstone på offrets konstitution och bakgrund. På den där flickan som är så vacker att hon fullkomligt internerat omvärldens blickar och blivit objekt ända ut i fingerspetsarna.

Similar Posts:

• Älskling, du är som en pistol
• Bakom körsbärsljuvheten
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Årets roman är starkt lyrisk
• Beauty Lies…