Det är yrkesmän ur skilda skrån som möter oss, alla med det gemensamt att de förmedlar en historia av något slag. Majgull Axelsson, Ronny Eriksson, Ewa Fröling, Lars Molin och Peter Englund för att nämna några. Det känns rätt chosefritt att Sundelin spridit sina offer så. Eller vad sägs om att bekanta sig med radiosportarna Lasse Granqvist och Ralf Edström, ni vet dom som gjort att man skruvar av tevens volym och sätter på P4 när det drar ihop sig till ödesmatch.

Intervjuerna är utbytande av meningar. Det blir småprat om författandet, förebilder, stilar osv. Vart kommer allt ifrån? Hur löser de sin skrivarsituation? Disciplinen, knepen, arbetsordningen, inspirationen. Skriver Kjell Höglund texten eller musiken först? Vad var det i Lars Molins Tre Kärlekar som trollband tevepubliken. Kort sagt: hur gör dom?

Som hantverksbeskrivning ger boken inga färdiga svar. Se den mer som en dörr på glänt till skrivandets hemlighet. Resten överlämnat åt den hugade.

Sundelin har även sprängt in två egna kortessäer, hur man börjar och avslutar en historia. Fler exempel ges. "Det var en afton i början av maj" skriver Strindberg, vilket kan tyckas vara en enkel mening som vem som helst kan skriva ned. Ändå har just den inledningsmeningen blivit ett av svensk litteraturhistorias mest permanenta uppvisningsföremål.

Svårare än så är det tydligen inte!

Similar Posts:

• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• saknade ord och funna
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor