Att myndigheterna gång på gång ger avslag för metoden sker knappast utan anledning, samtidigt som ingen ändring av förhållandet kan anas. Det är vidare knappast värdigt, att som i exemplet med personen som år efter år ligga djupfryst i väntan på att tekniken skall komma till i sinnevärlden. Samtidigt som lagen säger att en död människa skall kremeras eller gravsättas inom två månader efter dödsfallet.

För att då inte tala om energiåtgången under alla de åren… Miljövänligt…? Njä.

Att Wiigh-Mäsak lyckats få ut propaganda om sin metod står dock klart. Den är lika hagiografisk, som hennes inlägg ovan är partiskt. Men faktum kvarstår: Wiigh-Mäsak har ännu denna dag inte påvisat att metoden fungerar, ej heller har hon specificerat den energiåtgång som krävs. Metoden har lanserats utan att någon prototyp funnits, och har så väckt förhoppningar hos hundratals människor, som skrivit ner att de vill frystorkas, och sedan – när de dör – märker anhöriga att det helt enkelt inte finns någon sådan metod. De står då inför valet att frysa ner sina anhöriga på obestämd tid, eller att bryta mot den anhörigas uttalade vilja.

Det är gott att se, att det kommer ut en saklig bok om svenska begravningsärenden (alltså inte bara om frystorkning); jag sätter upp den på listan, och tackar för tipset! Tack, Ingrid, för en mycket god recension!