Psykiatern och författaren Åsa Nilsonne (född 1949) bar under många år berättelsen om sina fem år i Etiopien i början på 1960-talet inom sig, innan hon – efter ett par misslyckade försök – i sjuttiofemårsåldern slutligen lyckades sätta sina hågkomster på pränt. Något som resulterade i den fängslande självbiografin Den jag blev i Addis Abeba: […][...]

I sin debut Den olycksaliga hattmakerskan, första delen i serien Miss Austen utreder släpper britten Jessica Bull lös en fiktiv version av en ung Jane Austen (1775-1817) på mördarjakt. En andra bok i romansviten är för övrigt redan i antågande. Året är 1795 och läsaren dimper ned i byn Steventon i grevskapet Hampshire. I prästgården […][...]

Av någon anledning dyker tv-serien Svenska hem upp i huvudet då jag lyssnar på ljudboken Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind. Kanske har det med inläsaren Philomène Grandins sätt att läsa att göra eller också beror det rätt och slätt på att båda behandlar kvinnoliv och utspelar sig vid förra […][...]

I likhet med journalisten Bosse Lindquist – som står för den initierade inledningen till De hemliga breven: den politiska familjen och vardagens samtal – svalde jag 1982 med hull och hår Jan Myrdals (1927-2020) förskräckliga uppväxt, såsom den skildras i första delen av hans självbiografiska trilogi. Strax innan Barndom släpptes i bokform, sändes den som […][...]

Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]

Den lilla romanen Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg utspelar sig under några få dagar vårvintern 1977. Honorine Hermelin har efter mer än ett halvt sekel i den gamla inspektorsbostaden Lilla Ulfåsa på godset Fogelstad i Sörmland nödgats flytta till ett anspråkslöst och dragigt krypin på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, söder […][...]

Ibland kan det bokstavligen dröja år innan man hörsammar boktips man fått, om man nu överhuvudtaget gör det. Härförleden påmindes jag om en rekommendation jag erhållit för mer än ett decennium sedan. Det var när jag ur en flyttkartong fiskade upp ett slitet och nött, utgallrat biblioteksband, som jag vid något tillfälle räddat undan förgängligheten. […][...]

Det är glest med författare som fortfarande är produktiva vid nittio fyllda. De enda nu levande jag på rak arm kan erinra mig är Elsie Johansson (född 1931) och Kerstin Ekman (född 1933). Den förstnämnda gav ut sin självbiografiska Bladet från munnen 2021, medan den senare släppte en ny bok, där hon resonerar kring sitt […][...]

Min bekantskap med Woody Allen daterar sig till 1977, då min gymnasieklass stuvades in en skraltig buss för att tjugo mil senare släppas av utanför en biograf i storstan. Filmen visade sig vara Annie Hall och jag kan säga att det inte bara var vår svensklärare som var eld och lågor på hemvägen. För egen […][...]

Gissningsvis ringer en klocka när du hör RFSU alternativt Riksförbundet för Sexuell Upplysning, men frågan är hur många som nuförtiden har pejl på dess grundare Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) alias Ottar. Jag bestämmer mig på stående fot för att göra ett stickprov och ringer upp min yngsta, medicinpluggande dotter. Hon fyller 26 i dagarna och brukar […][...]