Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Anna Carlsson — Tue, 15 Jul 2003 23:00:00 +0000

Så här är det. Jag läste den här boken första gången i november för ett och ett halvt år sedan. Någon månad senare reste jag till Kuba. Det är där Jag skänkte dig mitt liv utspelar sig. Och, mina vänner, jag kände igen mig. Jag kände igen de små kubanska gummorna, gungstolarna, lukterna i Havanna, bönorna man fick att äta. Alltsammans. Och det var till alla procent ni vill den här bokens förtjänst.

Cuca Martinez flyttar från en halvtaskig barndom på landsbygden vid sexton års ålder in till Havanna. Hon är allt annat än försigkommen. Hennes två rumskamrater däremot vet allt om hur man roar sig. Tack vare dem hamnar hon på nattklubben Montmartre, där hon träffar Oan. Han får henne att dansa mambo, cha-cha-cha och rumba som om hon aldrig gjort annat. Efter att han druckit ett glas mintlikör, för att få bort sin fruktansvärda andedräkt, får Cuca sitt livs första kyss som sträcker sig över tre boleros. Hon faller handlöst. Sedan går åtta år, då Cuca odlar sin kärlek, utan att se skymten av Oan. De återser dock varandra igen.

Zoé Valdés är kubanska, men är av den inte så gode Castro stämplad som ett hot mot nationen på grund av det hon skriver. Och som hon skriver. Man förstår knappt att det verkligen är möjligt. Hon blandar frimodigt ihop olika stilar, citat, låttexter, krass verklighet och övernaturligheter. Populärkultur med santeríagudar. Allt om vartannat. Och det blir vansinnigt bra. Jag fullkomligt älskar den här kvinnans språk. Hennes sätt att med bara ett ord öppna upp en värld av associationer, att skapa en bok så fruktansvärt full av liv att man tappar andan. Medan hon dessutom lyckas ge en beskrivning av ett skeende i historien och en god inblick i kubansk kultur.

Vi får följa Cucas liv under sextio år, sextio år med revolution, "den speciella perioden", Castro och en hel massa annat. Seriöst och babbel, liv och död. Allt sammanvävt så det inte går att skilja det ena från det andra. Varje mening ger sin bild av helheten, man blir liksom insugen i en tankeström där alla aspekter ryms. Kanske inte ett recept på fläskstek à la criolla verkar särskilt viktigt, men jag lovar dig, du känner smaken och lukten, och du förstår pinan av att inte ha tillstymmelse till möjlighet att tillaga det.

Den kubanska värmen, nätterna, byggnaderna, musiken. Valdés får alltihop att krypa in under skinnet. Visst, boken har sina ögonblick av svaghet, men jag struntar i det. Den är i det stora hela nämligen fantastisk. Faktiskt bland det bästa jag läst.

Zoé Valdés "Vårt dagliga intet"

Camilla Wennerström — Wed, 15 Nov 2000 23:00:00 +0000

I sitt bristande sinne för humor har Fidel Castro utnämnt Zoé Valdés till en av Revolutionens fiender och som ett steg i detta bannlyst henne på kubansk mark. Herr Castros otillräcklighet inför komikens och satirens värld är beklämmande, i synnerhet när han missat de dubbla bottnar som återfinns i romanen Vårt dagliga intet. Med denna roman, som först publicerades på spanska, fick Valdés sitt stora internationella genombrott. Vad som undgått revolutionären är att det dagliga intet inte enbart existerar i det avsomnade kubanska samhället, utan det är även något som kan genomsyra västvärldens liv och leverne.

Med ett fräckt och respektlöst angreppssätt penetreras såväl mödomshinnor, det kommunistiska paradisets kaos som den manliga självgodheten. Valdés ger oss ohämmad och ekivok samtidshistoria i ett rappt tempo som inte tillåter stagnation och enformighet, varken i stil eller innehåll. Berättelsen utlämnar kvinnan, Yocandra, som behagar männen, hennes två älskare Bedragaren och Nihilisten, men i samma andetag även människan, som behagar (det kubanska) systemet. Valdés skildrar kvinnans och människans uppoffringar för att bidra till skapandet av ett kubanskt mästerverk, ett mästerverk i form av bland annat Bedragarens avsaknade författartalang och det kommunistiska samhällets existens.

Oberoende av den härligt obstinata inställningen i skildrandet, känns uttryckssättet ibland som hämmande för inlevelsen hos läsaren. Det talspråk som genomsyrar Valdés författande är otvetydigt ett lysande grepp. Men Valdés faller också på eget grepp då hon utnyttjar skrivspråkets parenteser. Parenteser innebär ett händelseparti som är ett mellanspel i vårt dagliga sammanhang. De händelser som Valdés sätter inom parentes är dock alldeles för meningsfulla för helheten för att de ska ses som betydelselösa.

dagensbok.com » Zoé Valdés

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Similar Posts:

Zoé Valdés "Vårt dagliga intet"

Similar Posts: