Det går inte att bortse från att det finns samhällskritik också i Tre bröder. Tillvaron som skildras i det rurala Kina under 60-, 70- och 80-talet är så pass hård och fattig att det är ett under att folk överlever den. Här finns också ett paradoxalt förakt mellan stad och landsbygd: i staden vet man att landsbygden möjliggör revolutionen (den ständigt pågående, alltid lite otydliga) men anser inte bönder vara värda mer än ohyra, på landsbygden är man stolt över sitt arbete men ser med förundran på människorna från staden som kommer på studiebesök. Kritiken från Liankes sida över dessa levnadsförhållanden är aldrig uttalad, men finns där, hela tiden mellan raderna. Den är emellertid sekundär.

I centrum står istället bandet till familjen, vördnaden inför fadern och farbröderna, förundran över den strävsamhet, stolthet och kärlek de bar med sig och spred omkring sig – trots att livet erbjöd dem ständiga, till synes omöjliga prövningar. Lianke beskriver i tur och ordning sin egen uppväxt, sitt förhållande till sin far, sin faders äldre bror och sin faders yngre bror. Det är memoarer som han skriver för att det är det minsta han kan ge tillbaka till de män som har givit honom så mycket, som understryker det arv han bär med sig från landsbygden, trots att han nu själv inte längre bor där.

Det är varm, men också hjärtskärande läsning. Lianke delar generöst med sig av anekdoter som belyser den beundran han hyser för sina förfäder: hur hans far sliter och kämpar för att anlägga en egen liten plätt brukbar jord, bara för att sedan behöva skänka den till myndigheterna. Hur hans faders äldre bror lyckas försörja sina åtta barn under åren av svält på sextiotalet genom att sticka strumpor till människorna i byn – inte för att sälja, utan för att hjälpa en annan människa och i gengäld få lite mat. Hur hans far, när Lianke tar värvning och ett krig bryter ut, vankar av och an i trädgården om nätterna, sömnlös av oro, och försämrar sin astma så pass att den till sist tar död på honom.

Tre bröder är en bok som minst sagt ger perspektiv. Lianke skriver om hur de tre bröderna i generationen före honom tar sig genom livet, men också hur de möter döden, en efter en, på olika sätt och vid olika tillfällen i livet. Han skriver om ödet, hur det kommer och kastar omkull tillvaron, och han skriver om skillnaden mellan att se på livet som “ett liv” och att se på livet som “dagar”; hur det första är fullt av möjligheter och äventyr, och det senare snarare en monoton strävan att överleva. Allra mest förmedlar han hur mycket dessa tre män har betytt och betyder för honom. Genom boken försöker han ringa in vidden av det arv de lämnat honom att bära med sig, samt vikten av att vårda det och göra det bästa av den tid som givits honom här på jorden.

Similar Posts:

• King Kong Blues
• Lukt av ladugård, depression och död
• Klasskamrater
• Om en mamma, och ett samhälle
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Det är i alla fall den officiella versionen, och vem är jag att betvivla den. Om någon tjänar pengar på den är den väl rätt.

Historien Yan Lianke låter den fiktive Yan Lianke berätta är alltså denna: En liten by mitt ute i ingenstans drabbas en dag, kort efter att Deng Xiaoping har förklarat att det även i en kommunistisk ekonomi är rätt att tjäna pengar, av Ödet: alla invånare får av en drömvision en roll att spela, och en av dem – Kong Mingliang – får rollen att rycka upp den sömniga lilla byn till något annat. Han börjar med att stjäla gods från lokaltågen och sälja till högstbjudande. För detta blir han förstås hyllad som en den nya andans man, och får hela byn att göra detsamma. Sen får hans hatkärleksobjekt Zhu Ying idén att åka till stan och sälja sin kropp, och sen får hon alla byns flickor att göra detsamma och skicka hem pengarna. I god maoistisk ordning upphöjs de båda till förebilder för de andra att sträva efter, och Sprängriftes explosion är igång; medan tiden går från 80-tal till 2010-tal växer den från by till köping, från köping till stad, från stad till … Allt i en enda lång jakt efter mer pengar, mer makt, utan någon som helst fundering över ett syfte. Tillväxten är sin egen gud.

Som häradshövding kan jag tala om för dig att Sprängrifte är utfattigt, men när vi blir rika på riktigt kommer jag att befordras till provinsguvernör. Kina är också fattigt, men när landet blir rikt på riktigt kan vi köpa oss en amerikansk president.

Jo, Yan brer på brett med satirpenseln här, och inte sällan landar han poänger som har relevans långt utanför Kina. Det är klart att vi alla gillar self-made men som bevisar sin storhet genom hur många människor de kan utnyttja. Som bäst blir Explosionskrönika en rejält giftig uppgörelse med en värld där allt som inte sitter fast både kan och bör säljas till den högstbjudande, där resurser kan stampas fram ur en allt blodigare mark bara makthavarna kräver det, där alla -ismer kan vrängas till motiveringar för det man hade tänkt göra ändå.

Men i längden håller det varken som samhällsmodell eller som roman. Över 380 sidor behövs något annat än satiren att hålla fast vid, och alltför ofta faller Yans torrt redogörande berättare in i att helt enkelt låta sina ganska platta och huvudpersoner göra något bara för att ödet kräver det, eller för att handlingen kräver det, vilket må vara ungefär detsamma. Alltför sällan blir någon av dem något mer än enkelt skissade karikatyrer utan några försonande drag alls, och över 380 sidor ger det också långa sträckor där jag som läsare bara tuggar ord och väntar på nästa scen där Yan faktiskt vill berätta något. De scenerna finns där, och ibland glimtar han till rejält, med ett ben hos Márquez och det andra hos Bulgakov. Jag önskar bara att vi fick mer av de bitarna.

All heder dock åt Anna Gustavsson Chens översättning, som har ett härligt språk och undviker det som många andra översättningar från kinesiska gör, att översätta alla person- och ortsnamn bokstavligen så att alla går ikring som indianprinsessor och heter Gula Nejlikan från Den Eviga Strävsamhetens By. Bara namnet Sprängrifte, som låter som ett faktiskt ortsnamn, där den engelske översättaren hade ”Explosion”. Visst är det, som hon kommenterade på Instagram, lite hobbitvarning på det; men Explosionskrönika är ju en saga, en allegori som inte gör anspråk på någon explicit sanning. Så det är lugnt, hörni. Ingen orsak att oroa sig. Vi kan väl alltid ta båtarna till nästa värld när allt skiter sig.

Similar Posts:

• Varsamt porträtt av förfäder
• Befriande nattliga promenader
• Klasskamrater
• En klurig och härligt absurd mordgåta
• Snirkliga meningar om livet och kärleken