Efter ett visst antal år på nätet lär man sig Godwins lag: ”Den som först jämför sin meningsmotståndare med Hitler har förlorat diskussionen.” En bra regel, men som alla regler har den sina brister. Vad händer när man tycker sig märka att ens meningsmotståndare faktiskt åberopar sig på idéer som i någon mån går tillbaka […][...]

Snön faller i sakta mak utanför fönstret och solen strålar. Det är kallt och flera vänner längtar till sommaren, men själv bryr jag mig inte så nämnvärt. Idag är ju skrivdag! Jag ska vara i min roman större delen av dagen, med böcker är det ju så. Att vare sig du skriver eller läser har […][...]

Den danske psalmförfattaren Grundtvig talar i en av sina psalmer om ”den eviga växlingen här”. Med det avser han då detta förgängliga jordiska liv, där inget är beständigt men allt förgängligt och underkastat den växling som har som yttersta konsekvens att vi alla, utan undantag, en gång skall dö. Hur minns vi de som gått […][...]

Nio dramatiska möten. Fadern, en ung skådespelerska, en hyresvärdinna, Siri von Essen, Hjalmar Branting, en prostituerad, snickare Eriksson från Röda rummet, Carl Larsson och Verner von Heidenstam. Och så Strindberg, förstås. Ständigt denne Strindberg. Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i […][...]

Svarta böcker tycks vara en seg trend. Först kom Kommunismens svarta bok, så Mediernas svarta bok, Kolonialismens svarta bok, Storföretagens svarta bok, Integrationens svarta bok, Kvinnornas svarta bok (fast jag tror inte att den handlar om kvinnors brott mot mänskligheten), Judehatets svarta bok och nu alltså Högerns svarta bok. Om nu den första var eller […][...]

Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi, till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning var de heterosexuella männens agenda som gällde. […][...]

Ska man skriva en bok om Strindberg som folket kan ta åt sig så görs det bäst genom att lyfta fram detaljer som att han dog i Blå Tornet med blodblandade spyor i sängen och att han vid något tillfälle kan ha uttryckt en önskan om att äta sköldpaddssoppa ur en klosett. Först då, nedkastad […][...]

Hela den här debatten runt litteraturkanon börjar anta rent parodiska proportioner. Alltså, i grund och botten pekar den på ett väldigt viktigt problem: med allt mindre litteraturundervisning i skolorna – hur får man ungarna att läsa? Tydligen genom att sätta Strindberg och Heidenstam i händerna på dem, enligt folkpartiet. Den förutsägbara (och inte helt felaktiga) […][...]

Det är inte bara faraonerna förunnat att få besök på andra sidan, även i Sverige har man varit flitig med att glänta på kungars kistlock. Och man behöver nog inte ha speciellt morbida talanger för att inse tjusningen med en blick ned i historieböckernas köttsliga förlagor, om de än så har ett par, tre hundra […][...]

Jag antar att Göran Hägg har läst travar med författarbiografier. I boken Alfred med undertiteln "Den fullständiga historien om poeten, professorn och akademiledamoten Alfred Edward Hedman" kommer alla dessa genomplöjda sidor till användning på ett lite ovanligt sätt. Boken är visserligen traditionellt upplagd och många av den biografiska genrens stilgrepp finns med. Det är bara […][...]