Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna […][...]

Den var länge sen jag läste en bok som ingav mig så motstridiga känslor som den här. Jag har omväxlande stört mig på den, roats av den, tröttnat på den och bara velat läsa vidare. Rent litterärt innehåller den både delar som är väldigt bra, och annat som känns slarvigt (eller dåligt översatt). Storymässigt har […][...]

Ett hyreshus på övre Manhattan i New York i början av 1940-talet. En författare utan namn ser sig sömndrucket omkring i sin lilla lägenhet. Månen har ännu inte jagats bort från himlavalvet. Morgonen har ännu inte grytt. En ung kvinnas röst låter honom veta att denna ännu en gång har glömt sina nycklar till porten […][...]

När Truman Capote var barn i början på trettiotalet var många osäkra på om han var en flicka eller pojke. Vem var denna flickpojke med blond lugg slängande framför ett par kluriga blå ögon? Nog måste det väl vara en flicka, med en sådan ljus lite retfull och samtidigt lockande röst? När Truman ett halvsekel […][...]