De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De gör det för att en av deras vänner nyligen blivit utsatt för ett hatbrott, blivit grovt misshandlad. En av dem gör det kanske också delvis för att han vill ha den andre tillbaka.

Det är ett ganska udda drag, att låsa fast två av sina huvudpersoner i en kyss i princip hela romanen igenom. De kan inte prata, de kan knappt röra sig, men samtidigt händer det förstås en hel del omkring en om man kysser en annan kille på gräsmattan framför skolan (och live-streamat på nätet) i minst 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder.

Det är en helt underbar idé. Den begränsade kommunikationen och rörelseförmågan och naturligtvis den extrema situationen gör varje detalj, inte minst fysisk, så viktig. Alla små sätt man kommunicerar ordlöst på, läser av varandra. Alla tankar och känslor som passerar.

Nu är inte titelkaraktärerna Craig och Harry de enda huvudpersonerna i Two boys kissing (även om de är mina favoriter). Här finns också Avery och Ryan, som precis träffats, Peter och Neil, som varit tillsammans länge, Tariq, vännen som blev misshandlad, och Cooper, en kille som blir utslängd hemifrån när han pappa råkar läsa några öppna chattar på hans dator.

Två händelser nämner David Levithan i sitt efterord som romanens inspirationskällor. Den ena är collagestudenterna Matty Daley och Bobby Canciello som den 18 september 2010 satte nytt rekord för världens längsta kyss. Den andra inträffade bara fyra dagar senare, när en annan student, Tyler Clementi, tog sitt liv genom att kasta sig ut från George Washington-bron. En ljusnande framtid och hopplöshetens mörker, fyra dagar ifrån varandra.

Mörker och ljus samsas i Two boys kissing och vävs samman av ytterligare en väldigt speciell karaktär, ett kollektiv. Romanen berättas som av en kör i en gammal grekisk tragedi, ett ”vi”. Det är ett vi som består av de homosexuella män som gått före Harry och Craig, Avery och Ryan, Tariq och Cooper, av unga män som älskat och dansat, förälskat sig och förtryckts, legat och avlidit.

If you are a teenager now, it is unlikely that you knew us well. We are your shadow uncles, your angel godfathers, your mother’s or your grandmother’s best friend from collage, the author of that book you found in the gay section of the library. We are characters in a Tony Kushner play, or names on a quilt that rarely gets taken out anymore. We are the ghosts of the remaining older generation. You know some of our songs.
We do not want to haunt you too somberly. We don’t want our legacy to be gravitas. You wouldn’t want to live your life like that, and you wouldn’t want to be remembered like that, either. Your mistake would be to find our commonality in our dying. The living part mattered more.
We taught you how to dance.

Med Two boys kissing skriver Levithan modern gayhistoria, inte helt olikt det Jonas Gardell gör i främst Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Stilistiskt för vi-berättandet kanske tankarna till Julie Otsukas lilla mästerverk Vi kom över havet, en annan kollektiv berättelse om en nedtystad grupp (i det fallet japansk-amerikanska kvinnor som internerades under andra världskriget), men Levithans storvulna patos är definitivt närmast gardellskt. Liksom Gardell behärskar han det storartat.

Two boys kissing länkar nutid med historia och framtid, människors kamp för mänskliga rättigheter med den enskildes handlingsutrymme i vardagen. Och så har den förstås det där levithanska signaturdraget att ställa sin läsare mitt i förälskelsens hela destabiliserande, upplyftande, pirrande tvärdrag.

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!

Fantastisk i flera bemärkelser eftersom rollistan innehåller figurer som änglar och den fiktiva reseguiden Mr Lies. Det är New York i mitten av 1980-talet, hiv/aids griper omkring sig, det officiella USA försöker lägga locket på, Gud har stuckit och änglarna är förbannade. Bokstavligen.

80-talets aids-epidemi – och ja, jag är medveten om att epidemin i stora delar av världen på inget sätt är över, men för oss i väst med pengar till bromsmediciner har trots allt brutaliteten mildrats – tycks på något sätt ligga i tiden.

Nu i slutet av sommaren kom förstås även första delen i Jonas Gardells romantrilogi, Torka aldrig tårar utan handskar. Den har undertiteln ”Kärleken” och lyckas på något underbart sätt vara på en gång drabbande roman och historieskrivning. Här möts så småningom Rasmus, småstadskillen som aldrig passat in och äntligen flyttat till Stockholm för att bli den han är, och Benjamin, mönstergosse i Jehovas vittnen som plötsligt inser att han måste vara något mer än det. Mitt i alltsammans fogar Gardell in den större historien, gayrörelsens kamp och sjukdomens fruktansvärda bakslag.

Gardell har för övrigt också alltid haft en förkärlek för änglar, i synnerhet de fallna. Kanske för att människor inte är änglar, för att vi ”faller för” snarare än ”från” något. Kanske för att det kräver mod, att våga falla.

När Prior, i Angels in America, insjuknar klarar hans pojkvän inte av det, utan inleder ett förhållande med en gift mormon och republikan, Joe. En packad Joe ringer sin mamma Hannah i Salt Lake City mitt i natten och berättar att han är bög. Hon flyttar resolut efter för att reda upp allting, men trots Hannahs barska yttre är hon en av dem som faktiskt vågar tänka om. Med sina bibelkunskaper och sin osentimentala inställning blir hon dessutom till oväntat stöd för Prior, som hemsöks av en envis ängel med egen agenda.

Det är rätt omöjligt att redogöra för den där handlingen utan att trassla in sig. Se den! Det finns en briljant tevefilmatisering på dvd och jag är galet nyfiken på hur den kan te sig på scen. Finns det en gemensam nämnare här så handlar det nog om att våga. Om vem som också inför mystiska sjukdomar och otympliga änglar är beredd att stå vid ens sida.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Till minne av de som försvann

Roy Cohn är döende i aids, men officiellt inskriven för levercancer. Samtidigt som han kämpar med insikten att inga telefonsamtal och högt uppsatta kontakter kan rädda honom från döden hemsöks han av Ethel Rosenberg, en kvinna han, efter visst mygel, fått avrättad som kommunistisk spion på 50-talet.

Prior Walter insjuknar i aids och uppsöks av en ängel med egen dagordning. Han pojkvän Louis klarar inte av hans sjukdom utan lämnar honom och inleder ett förhållande med Joe, en gift mormon med karriär utstakad inom republikanska partiet. Joes fru Harper överdoserar valium och flyr in i ett fantasilandskap med den fiktiva reseguiden Mr Lies.

Angels in America är ett virrvarr av olika identiteter, hoptrasslade hallucinationer, änglar och profeter, döda förfäder, politik, religion och sexualitet. Jag tror faktiskt inte någon text kortare än pjäsen själv kan beskriva dess fantastiska komplexitet och humor, men sättet att väva samman olika berättelser för tankarna till filmer som Magnolia.

Min favoritkaraktär är nog trots allt Hannah, Joes mor, en medelålders mormon från Salt Lake City som mitt i natten blir uppringd av sin packade son som från en telefonkiosk i Central Park vill tala om att han är bög. Mormoner får varken dricka eller vara bögar och Hannah reagerar med irritation. ”You’re old enough to understand that your father didn’t love you without being ridiculous about it.” Hennes rigida barskhet är både underhållande och djupt mänsklig, och trots denna är hon den som klarar av att öppna sig för hur verkligheten ser ut och utvecklas. Faktiskt till den grad att Prior suckar ”I wish you would be more true to your demographic profile. Life is confusing enough.”

Med sina bibelkunskaper och sin osentimentala inställning blir Hannah emellertid till nytta för Prior, som behöver en del rådgivning i fråga om den påträngande ängeln.

Prior: The prophets in the Bible, do they … ever refuse their vision?
Hannah: There’s scriptural precedent, yes.
Prior: And what does God do to them? When they do that?
Hannah: He … Well, he feeds them to whales.

Dialogen är skoningslös, handlingen oväntad, svart humoristisk och helt fantastiskt. Jag har själv inte sett pjäsen på scen, däremot den mycket lyckade TV-filmatiseringen med Al Pacino, Maryl Streep, Emma Thompson och Justin Kirk, som nyligen slog alla rekord i att kamma hem Emmy-statyetter. Det finns emellertid inget i hela teatervärlden jag är mer nyfiken på att se iscensatt, det var länge sedan jag stötte på något så fantasirikt och krävande. För scentekniker måste den vara en underbar utmaning, för skådespelare en dröm med sina otroligt välskrivna och intressanta karaktärer och vansinniga scenerier.

Förutom huvudkaraktärerna får varje skådespelare också tilldelat sig ett antal mindre roller, helt utan hänsyn till kön och ålder. På så sätt får exempelvis den som spelar Hannah även spela en gammal judisk rabbin, läkaren Henry, Ethel Rosenbergs spöke, världens äldsta bolsjevik samt ängeln Asiatica.

Den här upplagan innehåller pjäsens båda delar, ”Millennium Approaches” och ”Perestroika”. Dessutom finns en del information om de första uppsättningarna, författarens instruktioner och hans ganska ointressanta efterord. Instruktionerna är bitvis kul, om teatermagi och hur änglar bör hosta, men i andra delen har han uppenbart sett ett par uppsättningar han var missnöjd med och hackar på dem, något jag tycker är onödigt att ta med i bokform.

Pjäsen har undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”, vilket på något sätt känns begränsande. Det handlar inte bara om 1980-talets USA och aids utan om stora mänskliga frågor om hur man ska förhålla sig till världen, människorna och vad som eventuellt finns bortom dem. Det är så fantastiskt allvarligt och så fantastiskt roligt och som all bra och viktig litteratur är den både otroligt tidstypisk och allmänmänsklig. Tillvaron är bisarr, och Kushners karaktärer och repliker fångar det på pricken.

Similar Posts:

• Angels and mormons and gays, oh my!
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Medan de kysstes
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Tung som en fjäder