Denna vecka skriver Björn om Lázsló Krasznahorkais Motståndets melankoli – En helt jävla briljant roman om våld och självrättfärdigande som är lika aktuell 25 år efter murens fall som när den skrevs 1989, menar Björn.

Ella har läst Svante Axelssons Vår tid är nu. Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen, en konkret, inspirerande och just hoppfull bok om hur samhället faktiskt går att förändra i mer hållbar riktning.

Lina recenserar Kristofer Ahlströms andra bok Ett liv för lite och blev så förtjust i boken att hon även har intervjuat honom. Både intervjun och recensionen publicerades igår och kan läsas här på dagensbok.com om du missade dem.

Och Kari läser Storebror ser dig. Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och statlig massövervakning. Ämnet är mer aktuellt än någonsin. Inte bara digital övervakning, utan nätneutralitetens vara eller icke-vara. Nu har några mediebolag stämt internetleverantören Bredbandsbolaget för att få till stånd en blockering av streamingsajter. Är det den utvecklingen vi vill ha? Undrar Kari.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna
• ”Jag redigerar intill vansinnets rand” – Intervju med Kristofer Ahlström
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Mellan fantasi och verklighet. Eller i allt på samma gång.

Efter att ha varit generalsekreterare i Naturskyddsföreningen i 14 år och deltagit i många internationella klimatmöten har jag på nära håll fått uppleva hur politiker och företag bromsar angelägna miljöbeslut. De anser många gånger att besluten är viktiga, men tror inte att de är möjliga att förena med politiska mål som åtminstone på kort sikt är överordnade: sysselsättning och ekonomi.

Nu skulle man ju kunna dra slutsatsen att detta måste ha varit 14 ganska deprimerande år, men så resonerar inte Axelsson alls. ”Det finns ingen anledning att vara uppgiven i detta historiska skede”, skriver han istället. ”Egentligen är jag optimistisk när jag ser att så lite är gjort av allt det som kan göras.”

Jaha. Så kan man ju också se det. Och det är väl för all del både roligare och mer inspirerande att läsa än domedagsprofetior.

Faktiskt hade nog Axelsson framstått som orealistiskt glättig om han inte också gett ett så insatt och jordnära intryck. Sina kapitel inleder han gärna med enkla, pedagogiska bilder av hur mycket bättre en kör låter tillsammans under en bra dirigent, eller av hur han som barn drog upp kanaler i gruset med stövelklacken. Den förra bilden handlar förstås om ledarskap, den andra om att styra resurser till vettiga ändamål.

För resurserna finns där ju. Pensionssystemets 3940 miljarder till exempel, som skulle kunna användas till både långsiktigt hållbara och lönsamma investeringar, men i nuläget slarvar runt i alla möjliga miljö- och människofientliga branscher. Direkta subventioner till miljöskadlig verksamhet finns också gott om att ta av.

Inte minst förordar Axelsson en grön skatteväxling med en helt annan tyngd än vi kanske är vana att lägga i begreppet. Varför är det så självklart att just arbete ska utgöra grunden för skattesystemet? Så har det långt ifrån alltid varit. Om man istället beskattade främst energi- och varukonsumtion skulle man komma ifrån att tjänster blivit så oproportionerligt dyra och det skulle bli billigare att satsa på bland annat vård, omsorg, utbildning och kultur.

Sådana idéer hör kanske till de mer radikala (och intressanta), men de ges också trovärdighet genom ett visst historiskt perspektiv. Precis som samhället inte alltid har sett ut precis såhär behöver det heller inte göra det i framtiden – men vi har också lyckats lösa miljöproblem tidigare. Fått bort freonen som gjort hål i ozonlagret, till exempel, och minskat försurningen. Dessutom ofta både snabbare och billigare än prognoser och protester velat göra gällande.

Vår tid är nu är en uppmaning att sluta stå och stampa och ängsla oss och börja agera. Vi måste inte vara tvärsäkra och precis överens om något slutmål för att kunna börja göra något, men vi kan inte bara sitta och vänta på att andra ska gå före eller snöa in på vår egen litenhet.

Att det inte spelar någon roll vad Sverige eller EU gör om inte andra länder följer efter är en sann men förlamande tanke. Poängen är att andra ska följa efter. Föregångslandets roll är att avslöja myten om att den som sist lämnar fossilsamhället vinner, och visa att det snarare är tvärtom. När den insikten börjar gro hos allt fler politiska ledare kan det bli en kapplöpning mot en fossilfri värld.

Där har vi ledarskapet igen och en uppmaning att vara ett föregångsland. Vi behöver inte ens vara det ensamma – det finns mängder av föregångare på olika områden och goda exempel att ta efter. Som i den där kören som samstämt och dirigerat låter så mycket bättre än var och en av sångarna på egen hand. I det finns kanske själva kärnan i Axelssons optimism, i själva tron på politiken, på att det går att göra saker tillsammans. Det gör den här boken till årets julklapp åt alla riksdagsledamöter, och åt en hel del andra också.

Similar Posts:

• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Ekonomi är politik”
• Vår jord, våra intressen
• Långsiktigt hållbar hållbarhet