Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Projekten att återupptäcka kvinnliga dramatiker har fokuserat mest på det moderna genombrottet och förra sekelskiftet. Syskonbädd gavs ut första gången 1931 och tillhör en annan generation än genombrottets politiska realism, en ny, modernistisk generation.

Kritiken mot konventioner och könsroller går som en röd tråd, en livsnerv, från 1800-talets dramatiker och fram till Aronson. Formen är en annan, och samhället är förstås modernare. I första akten är det tågstationens rörelse och hets som utgör fonden, men framför allt institutionerna som ständigt hotar, polisen och vårdarna som vill haffa och spärra in allt som avviker från normen.

Där är Harriet på rymmen från nervhemmet sedan hon avslöjat för sin man att hon inte längre tror på verkligheten.

Jag sa till min man: man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den. Den finns inte mer. På tusen år har vi inte haft nån verklighet. Så varken du eller jag vet vad verklighet är.
Ja för du vet ju att han faktiskt grundar hela sitt liv på två ord, de två ordena Fakta och Verklighet … två klämtslag istället för melodier. Och sen ordena vilja och förnuft: ytterligare två klämtslag. Precis så ljuder de för mig. Jag får lust att skratta åt det nu för det är löjligt också. Men jag grät visst den gången.

Syskonbädd har spelats, åtminstone två gånger. Först på någon experimentscen på 1930-talet och nu senast inom Spetsprojektet 2008-2009. När man bara läser den är det emellertid inte helt lätt att i huvudet översätta den till scenen. Lättare då till film, kanske allra helst animerad sådan, för allting liksom flyter in i vartannat. Karaktärerna myllrar, scenerna speglar varandra och bara scenanvisningar är ett kapitel för sig, mer poetiska känslobilder än konkreta instruktioner: ”Där är nu mörker som ständigt helnar”; ”Är ännu en stund hemlighetsfullt samman med ingenting”; musiken ”tycks stå stilla över henne som ett dimmigt uppluckrande sakta regn”.

Kanske är det så Harriet upplever världen, förhöjt, poetiskt. Hon vägrar stillsamt, kan inte längre inordna sig, inte bli en snäll fru igen och låta sig ”arrangeras”. På natten drömmer hon om burfåglar:

- … vad är det där randiga på fågeln för?
- Det är för att han inte ska flyga. Se på det här viset behöver man inte vara rädd att han flyger.
- Nä nä. Han har kanske flugit de andra någe för när. Eller vad kan han ha gjort för rackartyg. För att få det där randiga på sig?
- Han har gjort det att han är så söt när han sitter i bur.

Harriet vill bara ”springa alla ting till mötes på deras egen mark”, men också Harriet vill alla bura in. På nervhemmet, i Normaliteten och Konventionen, i en alltför trång Kärlek och i en Moral som saknar allt samband med hennes egen känsla för det rätta.

Similar Posts:

• Nu ska vi för i helvete ha det riktigt trevligt!
• Teaterroller och livsroller
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Ett krångligt fruntimmer
• En regissörs våta dröm

EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Similar Posts:

• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Skriv nåt bättre själv!
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Feberboken har undertiteln ”stoffet till en roman” och texten har karaktär av anteckningsbok eller dagbok. Snarare än framåtskridande handling innehåller den en relations pendlande mellan hopp och tvivel, går i cirklar. De dramatiska vändpunkterna uteblir på något mystiskt vis. Det är svårt att tänka sig att ett förlag idag skulle anta ett sådant här manus – förutsatt förstås att det kom från en oetablerad författare – och just därför känns formen, trots den lite ojämna litterära kvaliteten, ganska spännande.

Aronson har så många sidor. Ibland är hon finurligt sarkastisk på ett mycket underhållande och träffsäkert sätt. Ibland poetiskt melodramatisk och ibland närmare det triviala. Men det triviala är både svaghet och styrka. Styrka i igenkänningsfaktorn, styrka i det underliggande. Om man utgår ifrån att Aronson och Mimmi Palm är en och densamma, med alldeles samma referensramar och brist på distans, misstar man sig med säkerhet.

Ändå är Feberboken en nyckelroman. Förhållandet mellan Mimmi och Hugo motsvarar Stina Aronsons förhållande med författaren Artur Lundkvist, känd modernist, primitivist och sedermera ledamot i Svenska akademien. Det är förstås en både talande och underhållande aspekt av romanen. Men om Mimmi med sin osäkerhet och sitt velande mellan visioner och nedslagenhet känns förvånansvärt fräsch och modern också drygt 70 år efter att Feberboken först kom ut framstår Hugo å sin sida som oerhört dumdryg och daterad. Hans radikalism och självupptagenhet ger ett komiskt och ibland till och med osmakligt intryck.

Men Mimmi älskar den kosmopolitiske författare hon själv inte riktigt tillåts eller har självförtroende till att vara. Hugo behöver beundrarinnor att spegla sig i. Kanske är de egentligen två sidor av samma mynt. Bara med väldigt olika förutsättningar.

Feberboken anses vara en föregångare till 1970-talets bekännelseromaner, en typiskt kvinnlig genre som fått ta en hel del skit genom åren. Man kan fråga sig varför, större delen av den litterära kanon består väl av mäns ältande. Det är knappast heller en slump att det lilla nystartade feministiska förlaget Rosenlarv valt just Aronsons lilla bok som sitt första projekt. Feberboken är en roman som på flera plan ifrågasätter männens dominans i litteraturen. Och det gör den väldigt bra.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Klämtslag och melodier
• Något så unikt som en bladvändare i litteraturhistoria
• När Moa träffade Harry
• Förhållandens dödsdrift