Ganska mycket, visar det sig …

Världsutställningen och det nyöppnade Eiffeltornet drar till sig mängder med besökare. Mitt i folkvimlet faller en kvinna ihop och dör. Orsaken – ett bistick. Till en början väcker dödsfallet inga misstankar. Det är ju trots allt så att en viss procent av befolkningen lider av allvarlig allergi och då kan ett enda stick räcka. Men när fler personer dör tätnar mystiken.

Bokhandlaren och krönikören Victor Legris dras till mysteriet och påbörjar sin egen utredning. En utredning där misstankarna riktas både mot hans kompanjon och fadersfigur Kenji Mori och mot hans nyvunna kärlek, den ryska konstnärinnan Tasja.

Bakom pseudonymen Claude Izner döljer sig två bokhandlare, tillika systrar: Liliane Korb och Laurenece Lefèvre. Deras ambition med boken var, enligt egen utsago, att förena kriminalromanen med en historisk berättelse. Jag vet inte om resultatet hade blivit bättre om de hade valt ett av de båda alternativen i stället. Det märks att de kan sitt Paris. De lägger mycket möda på miljöbeskrivningar och fakta om världsutställningen. Tyvärr sker detta på bekostnad av mysteriet. I stället för att spänningen trappas upp fastnar man i vad som ibland känns som rena faktatexter. Det säger ganska mycket om en bok att man utan problem kan lägga den ifrån sig, trots att huvudpersonen befinner sig i livsfara. Dessutom är intrigen ganska rörig och man får inte något riktigt grepp om personerna.

Jag tror att boken vill för mycket, helt enkelt. Den vill både vara deckare, historisk roman och kärleksroman. Den lyckas inte med någotdera. Kärleksmötena mellan Victor och Tasja får mig att rodna. Inte på grund av att de är så heta, utan för att de är så klichéaktigt beskrivna.

Det är ett konststycke att spränga in fakta och lokalfärg i handlingen så att det blir naturligt och inte krystat. Hoppas att de båda systrarna har lärt sig den konsten till nästa bok i serien. Hoppas också att de då lägger mer krut på personbeskrivningar så att inte nästa bok känns befolkad av tvådimensionella figurer.

Förväntningarna var höga och jag ville verkligen tycka om boken. Tyvärr gjorde den mig besviken och svaret på frågan om vad som kan vara bättre är som sagt mycket. Till er som gillar pusseldeckare i den historiska genren kan jag till exempel rekommendera Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs och Steven Saylors böcker om Gordianus. Eller varför inte gå till mästarna själva? Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle.

Det otroligt snygga omslaget skulle jag däremot vilja ge toppbetyg.

Similar Posts:

• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Deckarpussel med schvung
• Gåtan i det slutna rummet
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg

Det kan tyckas vara svårt att pressa in tusen år på 635 sidor, men boken känns mycket längre än vad den är. Förmodligen beror det på att den är så faktaspäckad och på att man som läsare hela tiden får stifta nya bekantskaper. Boken är egentligen en serie noveller som knyts samman till en enhet. Det blir därför inga djuplodande karaktärsbeskrivningar utan det hela ligger på ett ganska ytligt plan. Jag tror att boken skulle ha vunnit på att författaren inte hade gjort så täta nedslag i historien utan valt ut kanske hälften så många och utvecklat personerna och handlingen.

Steven Saylor är otroligt kunnig i Roms historia. Här känns det dock tyvärr som om han försöker få med så mycket fakta som möjligt, på bekostnad av den litterära behållningen. Till exempel känns dialogen ibland krystad, då Saylor ska undervisa oss i historia genom sina romanfigurers ord.

Bokens största problem är emellertid det omotiverade våldet. När det femtioelfte huvudet huggits av och lyckats rulla precis fram till det ställe där den som för tillfället är protagonist gömmer sig, alternativt svingats runt i triumf varpå blodet skvätt i protagonistens ansikte vill jag bara sträcka upp händerna i luften och säga: "Okej, jag fattar. Det var en grym och våldsam tid." Ibland är litterärt våld otäckt och / eller spännande, ibland känns det mest som billigt och motbjudande effektsökeri.

Att boken får betyget fem av tio beror inte på att den är halvbra rakt igenom. Nej, snarare är det så att vissa aspekter är lysande, medan andra är riktigt dåliga. Betyget fick bli ett slags medelvärde.

Similar Posts:

• Oinfriade förväntningar
• Ängslan, mod, småsyskon och getingar
• Stämningsfull skildring av ett ensamt barn
• Nervigt när barn försvinner från de brittiska hedarna
• Harry – en vän som vill dig väl