Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser. Bara häromdagen skrev Katze om Marissa Meyers nytolkning av den onda drottningen från Alice i Underlandet, och Gregory Maguire har gjort något liknande utifrån Trollkarlen från Oz i Wicked.

Ribban ligger med andra ord ganska högt, och frågan är om Lilian Bäckmans Tre feministiska sagor riktigt når upp dit.

Tre feministiska sagor är något så ovanligt som en bilderbok för unga vuxna, och omslaget lovar ganska gott. I grunden finns ett porträtt i olja som över det vitpudrade höga håret fått en Pippi Långstrump-peruk. En knuten näve med svart nagellack och feministtecken har ritats in med argsint tusch. Det är pubertalt och lite roligt.

Den pubertala energin håller i sig, men inte riktigt min välvilja, är jag rädd. De tre sagorna ”Brudarna Burr”, ”Rosa rosen” och ”Curl-Lock” – baserade på, i tur och ordning, ”Bockarna Bruse”, ”Törnrosa” och ”Guldlock och de tre björnarna” – får mig i bästa fall att fundera över vad feminism egentligen är, fast ärligt talat, det är inte precis några tankar jag aldrig tänkt förut.

Brudarna Burr ska ta sig över motorvägsbron för att köpa godis. Vid bron väntar en ”ful gubbe”, som för varje bild förvandlas alltmer från en normalsnygg snubbe till ett tornande hotfullt, rödlila och hårigt manligt könsorgan. Trots att de av någon anledning passerar en och en – idiotiskt redan i originalsagan – har brudarna knappast några problem att försvara sig. Stilettklack i ögat är bara förnamnet.

I Bäckmans Törnrosa-variation vaknar (efter rätt många underliga och delvis lösa trådar) prinsessan på egen hand och drar (det är teoretiskt sett en bra vändning, men ingen särskilt lockande berättelse) och i den sista sagan irrar prins Curl-Lock in i tre kulturtanters lilla stuga, hoppar sönder deras divaner, provar deras leopardmönstrade kjolar och kladdar ner med deras hemkokta sylt, tills tanterna dyker upp och med en kyss förvandlar den gnällige prinsen till en förnöjd groda.

Ja ursäkta, nu har jag avslöjat sluten, men det blir faktiskt inte så mycket roligare än så här. Det är knasiga idéer som oftast faller ganska platt, illustrerade hej vilt med bläck, tusch, kritor, en smula kollage och i bästa fall en sorts barnslig energiskhet. Ibland uppstår en viss mättnad i bilderna som jag gillar – den finns exempelvis i det sista uppslagets lyckliga grodgäng – men betydligt oftare känns stilen mest … ofärdigt slarvig och klottrig.

Sagor har en särskild kraft, och varje samhälle tycks berätta sina egna versioner av dem. Det betyder inte att alla lyckas fånga och beröra, och det betyder sannerligen inte att det är lätt att ge dem en ny, fräsch twist.

Similar Posts:

• Uråldrig men långt ifrån död
• Saga om flickan som blev tyrann
• Det var en gång Â…
• Läskigt bekant
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här

Nej, det var nog inte tänkt som en allegori över just vår samtid, även om den som roar sig med sådant onekligen kan få vatten på sin kvarn. Det är klassisk Shakespeare-komedi, en de klassiskaste, faktiskt: Som ni vill ha det, eller, i äldre översättningar, Som ni behagar.

Här är det Göran O Eriksson som varit framme och översättningen är alltså just så lättläst, lättspelad och kvick som han alltid tycks leverera dem. Dessutom är utgåvan försedd med en hel del kommentarer, så det som ohjälpligt gått förlorat, hur bra översättningen än är, får sin förklaring.

Här får vi till exempel veta varför den normalt så melankoliske Jaques har skrattat en hel timme åt narrens lilla vers om livets förgänglighet, på originalspråk ”And so from hour to hour we ripe, and ripe, / And then from hour to our we rot, and rot, / And thereby hangs a tale” och i Hagbergs gamla översättning ”Och så från stund till stund vi mogna, mogna, / Och sen från stund till stund vi vissna, vissna; / Och så är visan slut”. Roligt?

Förklaringen ligger i renässansengelskans uttal, och i ordens dubbla betydelser. ”Hour”, timme, lär likadant som ”whore”, hora; verbet ”ripe” betydde inte bara mogna utan också detsamma som ”search”, tränga in i, penetrera, att vara ”rotten” var att vara smittad av könssjukdom. ”And thereby hangs a tale” (ungefär ”och därom finns mycket annat att säga”) tycks ha hört till Shakespeares favoritvitsar – ”tale”, historia, uttalades då som nu på samma sätt som ”tail”, penis. Under Probas gravallvarliga filosoferande över livets korthet framträder en text av helt annat slag, oöversättlig men på tidens engelska synnerligen vital.

Sådana dubbeltydigheter är Som ni vill ha det full av och det hör förstås till styckets stora charm. Eriksson kallar den ”en av Shakespeares lyckligaste komedier” och den är lättsam, ibland faktiskt på gränsen till tramsig. Om inte karaktärerna vore så intagande och författaren på en gång så skoningslös och så kärleksfull emot dem, hade den varit tämligen idiotisk.

Precis som i En midsommarnattsdröm utspelar sig större delen av Som ni vill ha det i en skog, en drömsk skog där nästan allt kan hända. Hit kommer den rättmätige hertigen och hans hov – fördrivna av brodern Frederick – hertigens till man förklädda dotter Rosalind och hennes kusin, liksom Orlando, en ung man som fördrivits från sitt ridderliga arv av en girig äldre bror.

Orlando och Rosalind är redan blixtförälskade, utan att vara medvetna om varandras känslor. I skogen springer han runt och sätter upp kärleksdikter i vartenda träd och hon, som man, tar chansen att pröva hans känslor och lära känna honom bättre. Dessutom är skogen full av andra kärlekspar att trassla in sig i. Naturen är ett virrvarr av lust och fruktbarhet, spontanitet och känslor, allt som inte får plats vid det makthungriga och ytliga hovet. Därför har Celia rätt när hon inför flickornas flykt till skogs manar: ”Nu börjar livet, / Inte i landsflykt, Rosalind: i frihet.”

Det är märkligt hur olika saker man läser så ofta verkar hänga ihop. När jag häromveckan såg Som ni vill ha det spelas satt jag av en slump före föreställningen och i pausen och läste om Vilhelm Moberg. Hos Moberg är den självständige, ofta orättfärdigt behandlade frihetshjälten som går till skogs ett återkommande motiv. Skogen som gränsland finns förstås också i folksagorna – vilket Stephen Sondheim understrukit i sin sago-mashup Into the Woods – i skogen prövas man och utvecklas, växer upp. Så också i Som ni vill ha det.

Den skogsbaserade frihetshjälten Robin Hood var för övrigt en populär legend redan under Shakespeares tid. Ändå slår det mig att drömmen om skogen, om en tillvaro bortanför staden, bortanför makten, också är en romantisk strävan som känns påfallande modern – eller kanske helt enkelt tidlös?

PS. Den som vill se Som ni vill ha det spelas kan i år göra det i Vadstena fram till och med den 6:e augusti, med Shakespeare på Gräsgården och i regi av Pontus Plænge.

Similar Posts:

• ”Och alla gårdagar har lyst fram narrar till dödens mörker”
• Uppvisning i banal ondska
• Debatten som växer i skogen?
• Att vara, osv
• Att sona brott med brott

Into the Woods är en inte särskilt svårtillgänglig saga – eller kanske snarare alla sagor. Den är Rödluvan möter Askungen möter Jack och bönstjälken, där är Rapunzel och häxan och vargen och jättar och ett barnlöst bagarpar och flera prinsar … och så slutar det ju lyckligt förstås.

Eller, ja, det slutar lyckligt efter första akten. Och sen går det så att säga käpprätt. För när man fått det man önskade sig mest, då lever man ju faktiskt inte lycklig i alla sina dagar, utan då börjar man helt enkelt önska sig något annat.

Into the Woods är en saga som måste bli vuxen. För charmarande prinsar är ju just charmerande prinsar och inte till exempel trogna makar, döda jättar kan ha hämndlystna fruar och att bli svald hel av en varg, ja, det medför ju rimligen en viss posttraumatisk stress.

Om jag skulle sätta betyg på musikalen i sig vore den nog en solklar tia. Nu är det emellertid någon som gjort bilderbok av musikalen och det är förstås ett vanskligt företag. Det är för all del en fin bok, med ganska klassiska sagoillustrationer, men den lämnar, inte helt oväntat, en del att önska.

Hudson Talbott följer originaltexten väl. Ibland för väl. Här och var har han gjort ett mycket bra jobb med att införliva Sondheim/Lapines text i berättandet; ofta låter han den stå oförändrad. Men det är nu inte så att allt som låter genialt, vist och roligt i sång nödvändigtvis också gör det på papper (fast det är väldigt svårt att låta bli att sjunga med, om man nu kan musikalen). Och det som är fina sångrader är inte nödvändigtvis rimliga repliker.

Säga vad man vill om rader som ”It’s your father’s fault that the curse got placed and the place got cursed in the first place!” – helt naturligt talspråk är de ju inte.

Ofta blir det helt enkelt för mycket text. Jag saknar visserligen framför allt en fantastiskt rolig episod där karaktärerna bestämmer sig för att offra berättaren och hela Askungens resonemang kring varför det är smart att lämna efter sig en sko, men här borde ändå gjorts en och annan strykning ytterligare. Framför allt borde det finnas mer luft. De snabba scenbytena borde förärats en blankrad och frågan är om inte repliker som helt behållit sin versform hade tjänat på att få stå versuppställda på sidan.

Som berättelse är Into the Woods emellertid en historia att lägga på minnet, en saga som löser upp sig i kanterna och tar mer och mer mänskligt nyanserade former. En lekfull påminnelse om att livet tenderar vara utan finalnummer, lyckliga slut, renodlad ondska och drömprinsar av substans.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Massiv musikalkunskap
• Världens bästa bok

Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de helt och fullt kan stå för sina fiktioner, för sin smak?

Alla har vi våra ömma punkter, punkter som vi minst av allt skulle vilja eller kunna skiljas ifrån. För mig är den där punkten otvivelaktigt musikaler (och ibland skrämmande minutiöst lästa romaner som musikaler nästan alltid bygger på). Ni vet, onaturlig och pompös musikdramatik som får de flesta pretentiösa musikmänniskor jag någonsin stött på att nervöst flacka med blicken av ren kommersiell och sentimental pinsamhet.

Jag vet inte om jag skulle vara en bättre eller sämre människa utan dem. Kanske skulle jag ha mer realistiska förväntningar, jag vet inte. Men poängen är att det inte funkar så. Man kan inte plocka bort en bit. Precis som jag inte skulle vara den jag är utan den och den händelsen eller den och den personen skulle jag inte vara densamma utan den och den melodin.

Jag skulle inte vara jag om jag inte fick kära ner mig – och upp mig igen – till ”Can’t help lovin’ dat man”. Utan alla kaxiga brudar, alla fantastiska gränsvarelser. Om jag inte grät så jag fick svårt att sjunga med när Kristina från Duvemåla stämmer upp i sitt ”Hemma, var ligger det nånstans”, eller inte hade dessa ständiga livskriser till Jonathan Larsons självbiografiska trettioårskrismusikal, eller för den delen Joss Whedons soundtrack till ”Once more, with feeling”. Om jag inte kunde oroväckande många libretton utantill men däremot inte kan komma ihåg ett enda jävla bokföringskonto.

Och så sitter jag där igen – frenetiskt tuggande popcorn (minnesanteckning: ha mindre urringat på bio) för att låta bli att sjunga med och göra bort mig – och hoppas på den ultimata filmatiseringen. Och Rent har potential. Larson blandar Webber-falangens känslomässighet med mentorn Sondheims fantastiska intertextuella humor och språkliga klurighet. Ensemblen är för en gång skull nästan identisk med Broadway-originalets och det faktum att Larson själv, som frisk 35-åring, klappade ihop och dog dagarna innan premiären ger onekligen en viss tyngd åt budskapet ”No day but today”.

För något år sen gjorde vi en Fantomen på operan-special med andledning av den filmen. Kanske inte den fördelning av uppmärksamhet jag är mest stolt över, den var onekligen ett nedköp. Lloyd Webbers musikalversion av Gaston Lerouxs roman har visserligen sina berättartekniska svagheter, men det är ju ingen anledning att göra filmen ännu mer sinnessvag med exempelvis omotiverade fäktscener. Men framför allt: jämför Lerouxs beskrivning av operaspöket med filmens latin lover-karaktär. Hu. Hon ska väl dras till hans oerhörda smärta, ensamhet och musikaliska geni, inte till hans magmuskler. Liksom.

Vad jag inte begriper är 1) varför man envisas med att texta musikalfilmer så bedrövligt illa när det finns, relativt sett, skapliga svenska översättningar som används på scen; och 2) varför man alls bryr sig om att göra en musikalfilm om man inte litar på musiken som bärande element. Om man nu tycker att det är obekvämt med människor som brister ut i sång stup i kvarten – själv tror jag på någon sorts känslomässig realism – inte blir det mer naturligt av att man låter dem säga delar av det som är skrivet för att sjungas?

I Rent gör denna underliga feghet, eller vad det nu är, att en stor del av humorn går förlorad, inte minst i de underbart knasiga telefonsvararmeddelandena. I Fantomen på operan gör det Lloyd Webbers kärleksfulla drift med operavärlden – även om det tog mig femton år att inse att karln faktiskt har en viss musikalisk humor – till vulgär parodi.

Och samtidigt älskar jag intertextualiteten. Att ingenting är slutgiltigt, det kommer alltid att komma fler versioner, fler tolkningar. Jag älskar make-over-effekten, hur Murgers krassa bohemer blir Puccinis sentimentala kärlekshistoria, blir Larsons streetsmarta New York med aids och performance. Besattheten av en historia.

För egentligen är det väl det vi är ständigt upptagna med. Att återberätta, göra om. Att alltid försöka hitta den perfekta vinkeln, den mest fulländade känslan. Helt enkelt den ultimata historien.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det var en gång Â…
• Souvenirprogram de luxe
• Självförbrännande tonårsuppror
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har radat upp tjugoen operetter och musikaler som jag förmodar att han tycker är de viktigaste. Avsnitten består av ingående men lite slarvigt skrivna handlingsreferat, som faktiskt blir riktigt trista att läsa, samt korta biografier över kompositörer och författare.

En hel del av texterna är utdrag ur program eller liknande. Vissa av dessa är intressanta, men de knyts aldrig ihop av författarens egna tankar. Det gör att boken framstår som hoprafsad och ogenomtänkt. Bitarna om operetterna förefaller möjligen som bättre sammanhållna, och jag gissar att det är på operettsidan författarens huvudsakliga kompetens ligger.

Cats-avsnittet består till största delen av Britt G Hallqvists översättningar av T S Eliots dikter, som legat till grund för musikalen, men om dessa översättningar någonsin använts i detta sammanhang framgår inte. Stycket om Eliot själv består å andra sidan till stor del av citat ur Nationalencyklopedien. Att en så erfaren författare och musikvetare som Nordström lyckas framstå som så monumentalt obildad är faktiskt en bedrift.

Iögonenfallande är också att Nordström, trots att boken gavs ut 2003, inte ansett att någon musikal senare än Fantomen på operan, som kom 1986, förtjänat att tas upp. Är det verkligen så att det de senaste arton åren inte kommit ett enda värdigt musikdramatiskt verk? Det kan jag knappast hålla med om.

Men Nordströms (bara antydda) musikalhistoria är en berättelse om degeneration. En fantastiskt konstform som operetten slutar i kommersiellt dravel i Lloyd Webbers 1980-tal, det är författarens tydliga synsätt. Om han däremot brytt sig om att dra tidslinjerna in i åtminstone 1990-talet hade han upptäckt en fantastisk utvecklingslinje som alternativ till den pampiga Lloyd Webber-stilen, från Oscar Hammerstein II via Stephen Sondheim till Jonathan Larson. Ett sådant perspektiv skulle också till viss del reviderat synen på de tidigare verken – man hade knappast känt sig motiverad att uteslutna musikaler som Jesus Christ Superstar och Hair.

Nu har Nordström emellertid bestämt sig för att sluta i 1980-talet, där han närmast ser en kamp mellan ont och gott mellan den kommersiella och publikfriande Lloyd Webber och Sondheim, som det missförstådda geniet. Alltsammans blir en mycket svartvit bild av Nordström som den upplysta Sondheimfantasten och pöbeln som föredrar Lloyd Webber.

Visst grundar sig min motvilja mot den här boken till viss del på diametralt annan musikalsmak än författaren (jag gillar också Sondheim skarpt, men inte som missförstådd och svårtillgänglig, som Nordström vill göra gällande, utan som fantastiskt intelligent, rolig och kultförklarad), men framför allt på hans uppenbara nonchalans för sitt ämne och sina läsare. Ju mer jag själv vet om verken desto dummare framstår Nordströms framställningar. Larviga handlingsreferat fylls med på en höft citerade repliker och små men idiotiska faktafel.

Själva boken är fin, stor med blanka bilder, inte minst från svenska uppsättningar, vilket är kul. Det är ju inte var dag man får se Jerry Williams utklädd och sminkad till katt, till exempel. Innehållsmässigt är den emellertid närmast en förolämpning. Dåligt sammanfogad och utan någon som helst analys blir vad som utlovade att vara ett praktverk i det nya årtusendet inte mer än ett lapptäcke – lite fint att titta på, men med ungefär den intelligensnivån.

Similar Posts:

• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Det var en gång Â…
• Massiv musikalkunskap
• Souvenirprogram de luxe
• Dansa med vargen!