Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en vändning de vare sig förutsett eller önskat i slutet på första boken har andra delen, Fire with fire, lite svårare att hitta sin motor. Det handlar inte så mycket om ifall tjejerna fortfarande drar åt samma håll – det gör de inte riktigt, men det kan förstås bara bli spännande – utan om vad romanen egentligen handlar om. Konsekvenser?

När jag läste Burn for burn var jag lite skeptisk till det övernaturliga inslaget i den. I Fire with fire, har det där inslaget vuxit sig starkare. Här tar det också en vändning som jag faktiskt inte hade förutsett, vilket å ena sidan är ganska häftigt. Å andra sidan: jag gillar ju bäst när de här författarna gestaltar sina tonåringars vardagsliv, de sociala maktstrukturerna, spelet, hur karaktärerna handskas med de där sakerna de inte kan förlåta.

Vivian och Han skildrar inte minst de coolare ungdomarna på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt som faktiskt ganska sällan görs i ungdomsböcker (författare har väl kanske inte alltid själva hört till de coola kidsen, kan man tänka?). Här och var går mina tankar till Lauren Olivers egna Resten får du ta reda på själv.

I Burn for burn kändes de tre huvudpersonerna ungefär lika intressanta. I Fire with fire blir Lillia snart min favoritkaraktär. Hon hamnar i centrum för vad som återstår av flickornas hämndintriger, och hon tvingas inte minst ta tag i det som hände henne i början av första delen, när hennes och bästa vännen Rennies festande med ett par sommargästande collagekillar spårade ur. Av de tre sammansvurna har Lillia haft svårast att hantera sin ilska, att erkänna den och att rikta den åt rätt håll. Det gör henne intressant och kanske också lätt att känna igen sig i.

Det som inte står rätt till med Mary drar åt ett delvis annat håll, och Kat i sin tur hamnar – trots att kapitlen fortfarande hela tiden växlar mellan de tres perspektiv – lite vid sidan av. Min föreställning om att författare som skriver i par (inom just ungdomslitteratur finns ju flera riktiga stjärnpar) inte bara inspirerar varandra utan också hjälper varandra att hålla sig till det väsentliga får sig faktiskt en liten törn här.

Det är fortfarande en väldigt välskriven serie, och jag ser fortfarande fram emot nästa del. Men jag hade önskat mig lite klarare fokus i denna.

Similar Posts:

• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Det är komplicerat
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• It ain’t over ’til it’s over
• En människa är en människa är en kopia?

Fyra tjejer får etiketten ”prettiest”; fyra ”ugliest”. Komplett med små mer eller mindre elaka kommentarer. ”It’s like she’s trying to be as ugly as possible!” ”What a difference a summer can make.” ”All hail this year’s homecoming queen!” Och: ”(Drumroll, please.) The only four-peat in Mount Washington history! Congrats, Jennifer!”

Jaha, grattis, Jennifer! ”Fulast” alla fyra åren i high school. Skolrekord. Hur mår den tjejen, tro?

Det är förstås precis vad Siobhan Vivians roman The list handlar om. Om Jennifer och om de andra sju tjejerna på listan, ”fulast” och ”snyggast”, svart på vitt. Vad gör de etiketterna med människor?

Vad gör kommentaren om vilken skillnad en sommar kan göra med Bridget, som precis börjat kunna hantera sina ätstörningar? Eller bonuspoängen ”for overcoming family genetics” med Abbys redan ansträngda förhållande till den äldre systern?

Danielle får en prestigefylld chans i skolans simlag, men är priset för idrottsframgångarna att bli kallad ful och manhaftig, ”Dan the Man”? Oppositionella Sarah ger sig tusan på att vara just så ”ful” att klasskamraterna får äta upp det, men hur konstruktivt är det egentligen? Margo är djupt medveten om såväl väninnornas avundsjuka som om förväntningarna på hela skolans självskrivna homecoming queen – självskriven åtminstone fram tills opinionen tar en oväntad vändning – och om att hennes eftertraktade utnämning samtidigt innebär förnedringen av gamla mellanstadiebästisen Jennifer. Bitchiga Candace blir till sin egen chock utnämnd till ”fulast” med motiveringen ”beauty isn’t just skin-deep”, medan tidigare hemundervisade Lauren får en annan typ av social chock när kompisarna plötsligt flockas kring den nyss närmast osynliga nya tjejen.

”Sötast” eller ”fulast” – inget av det visar sig vara oproblematiskt.

Listan är ju bara ett ganska extremt symptom på något som försiggår hela tiden, tjejer emellan, ungdomar emellan, människor emellan. Alldeles bortsett från att Vivian helt imponerande lyckas hålla sina åtta (!) huvudpersoner urskiljbara, levande och nyanserade – med minst ett kapitel var, varje dag i veckan sedan listan publiceras på måndag morgon och fram till lördagens homecoming-dans – skildrar hon skickligt den liksom kollektiva berättelsen om hur unga tjejers liv präglas av vardagliga ritualer, av gemensamma shoppingrundor, mammor med skönhetsråd, killarnas blickar och det närmast obligatoriska självdissandet i omklädningsrummet efter gympan. Det är så trivialt, och samtidigt så fullkomligt förkrossande.

Similar Posts:

• ”This is Karma. I’m a bitch”
• ”Gud, Djävulen och cheerleaders”
• Somewhere, over the rainbow
• Konsekvenser
• Skolan står i brand

Komplicerat.

Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary är visserligen lika gamla och har vuxit upp i samma lilla samhälle, men ingen skulle nog påstå att de haft särskilt mycket gemensamt. Lillia är den populära tjejen, bästis med skolans självskrivna ”homecoming queen”. Kat är den lite struliga outsidern med dåligt rykte. Mary har precis återvänt till Jar Island efter fyra år på fastlandet, dit hennes familj flyttat sedan hon mobbats mer eller mindre till nervsammanbrott.

Nu är Mary tillbaka, och vill visa killen som startade alltsammans hur bra hon mår och hur smal hon blivit. Det är fullkomligt hjärtskärande och påminner mest av allt om tjejerna på trashiga amerikanska talkshows som efter ett decennium av plastikoperationer vill visa upp sig för high school-mobbare som för länge sedan glömt att de existerar. Självklart slutar det med tårar inne på tjejtoan. Det är så hon träffar Kat och Lillia och börjar ana att de tre har mer gemensamt än man vid första anblicken skulle ana.

Alla har de någon som gjort dem illa. Alla har de ett behov av hämnd. Så en kväll får Lillia det där sms:et:

This is Karma. I’m a bitch. Can you think of anyone who deserves a bitch slap?

I Burn for burn växlar perspektivet hela tiden mellan de tre huvudpersonerna och dessutom mellan nutid och dåtid, så att läsaren bit för bit får veta vad det egentligen är som hänt dem. Tjejerna sätter sina planer i verket, steg för steg, utan att någon utomstående kan ana vilka band som växer dem emellan. Men är alla verkligen ute efter att hämnas på rätt person? Och hur lever man med konsekvenserna när de utvalda äntligen fått vad de förtjänar?

Att handlingen utspelar sig på en ö är nästintill symboliskt. Den lätt klaustrofobiska känslan finns möjligen i de flesta tonårssammanhang. Världen är ganska trång, och hierarkierna knivskarpa. Att följa hur var och en av tjejerna rör sig i sin sociala verklighet, samtidigt som deras kluriga hämndintriger för dem allt närmare varandra, är en riktig bladvändare och väldigt väl gestaltat.

Det gör mig vansinnig att jag återigen lyckats ge mig in på första delen i en serie vars fortsättning inte kommit ut än – och det utan att inse det förrän på de sista sidorna. Andra delen i vad som naturligtvis ska bli en trilogi, Fire with fire, kommer inte förrän i höst.

Jag är riktigt spänd på var karaktärerna ska landa efter det ganska abrupta slutet. Dessutom finns det ett övernaturligt inslag, som för tankarna till Stephen Kings Carrie eller varför inte Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, och som än så länge känns lite malplacerat här. Det verklighetsnära hade helt klart kunnat bära den här romanen på egen hand, så jag undrar just vart författarparet tänker ta detta ”verklighetsnära with a twist”?

Similar Posts:

• Konsekvenser
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• Hell has no fury like a woman scorned
• Det är komplicerat
• En människa är en människa är en kopia?