Jag vet faktiskt inte hur jag ska läsa den här boken. Andra recensenter tycks vara lyriska (jag läser bara rubriker och ögnar ingresser, eftersom jag inte vill låta mig påverkas alltför mycket) men själv känner jag mest förvirring. […] en roman som är en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, […][...]

Skurups skrivarlinje har skördat en stor knippe fina, unga författarnamn genom åren, såsom till exempel Anna Jörgensdotter, Mirja Unge, Sara Villius, Jerker Virdborg och Andrzej Tichý. Alla har de gått sitt eller sina år på skrivarlinjen i Skurup och där har drömmen fått kraft att bli alltmer verklig. Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier […][...]

I Sara Villius senaste bok Sex får vi träffa Myra, en elvaårig flicka med stor nyfikenhet på vad livet har att erbjuda. I en glasskö stöter hon på den betydligt äldre CF och tycke uppstår genast mellan de två helt olika människorna. När det egentligen är bestämt att Myra ska åka iväg på ett sommarkollo […][...]

Något som förenar alla människor är att de varit yngre. Alla kan de gräva i sina hågkomster – oavsett om dessa hågkomster är timmar eller åratal avlägsna. Vi kan bläddra i fotoalbum. Fruktstund i förskolan. Oskarpa foton från kollo tagna med den första egna kameran. Vi kan minnas de alldeles för korta sommarloven och de […][...]

Här har vi ännu en i den långa raden av kortromaner som vi fått bekanta oss med under senare år. Det verkar i första hand vara ett debutantfenomén, jag tänker på namn som Johannes Sjögren och Sara Villius. Man skulle kunna tänka sig att detta beror på sen slöhet från författarens sida eller att vår […][...]

Sara Villius ger sig i kast med kortprosa när hon debuterar med Nej, det är en snöklump. Egentligen är det inte hennes debut för hon har tidigare publicerat en text i novellsamlingen Tittut från det ideellt drivna förlaget Ink. Nej, det är en snöklump består av en samling lösryckta episoder från en ung kvinnas eller […][...]

Många äldre, mer garvade författare har sagt det upprepade gånger förut, nästan så att man ledsnat på att höra det. Så här brukar det låta: ”Nya svenska författare har ingenting att säga.” Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har […][...]