Tar man några steg bakåt i litteraturhistorien blir det lätt ont om kvinnliga författare. Måste det vara så? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är en klassiker? Ella har pratat med Moa Holmqvist på Rosenlarv – ett förlag med uttalad avsikt att ifrågasätta kanon – om topplistor, Strindberg, mansdominans och alternativ. EA: Varför […][...]

Första gången jag bläddrade i Vi faller och såg att dialogen var skriven på dialekt, och att dialekten dessutom skulle vara min egen, sparkade jag bakut mentalt. Jag höll inte med om alla uttal, och vid första anblicken såg det inte helt genomfört ut. Samtidigt fick jag anledning att fundera över varför jag ansåg det […][...]

Sara Lidman (1923-2004) skriver med ett fantastiskt rikt och härligt språk, ett mustigt språk som inte är likt något annat du tidigare läst. Språket drar dig in i en annan värld, det retas med dig och berättar historien om det fattiga och karga Västerbotten i början av 1900-talet. Bor man i Västerbotten tillhör det ens […][...]

En av Sveriges stora författarinnor, Sara Lidman, har avlidit i torsdags. Hon hann fylla åttio år, och hade under en längre tid varit sjuk. Sara Lidman skrev romaner från sina hemtrakter i Västerbotten, exempelvis Tjärdalen och Hjortronlandet. Mest känd är kanske romansviten om Jernbanan, som gavs ut i en samlingsutgåva lagom till Lidmans 80-årsjubileum. Lidman […][...]

Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska? Frågan ställdes i en enkät till professorer i litteraturvetenskap runt om i Sverige i tidskriften Forskning och framsteg, nummer 2/04. Sara Lidman är den enda författare som fortfarande är verksam. Listan: 1. Ett drömspel, August Strindberg 2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman 3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan […][...]

Jernbanan är Sara Lidmans stora epos om Lillvattnet, en socken i Västerbotten, som ges ut i två samlingsvolymer samma år som författarinnan fyller 80 år. Böckerna är delvis skriven på västerbottnisk dialekt, även om Lidman har valt att inte anlägga en allt för dialektal ton. För den som ändå stakar sig finns det ett kort […][...]