Det handlar till exempel om en dotter vars mor ”möblerar om” hemma hos andra. Något oförklarligt i henne måste ta sig in hos främmande människor och lägga saker och ting till rätta, oklart vad ”till rätta” egentligen innebär, och det är helt upp till dottern att hantera detta behov och de obekväma sociala följderna av det.

En annan novell handlar om en kvinna i ett avgörande samtal med sin sambo som helt sonika smiter ut genom dörren när det är hennes tur att prata, hon möter en gammal man och slår följe med honom och känner ett starkt behov att prata om sin syster, men de kommer aldrig dit.

En tredje novell handlar om en liten flicka vars lillasyster hamnar på akuten och när föräldrarna är upptagna med att prata med sjukhuspersonalen försvinner hon iväg med en man som lovar köpa henne ett par nya trosor eftersom hon blivit av med sina, det är trots allt hennes födelsedag.

Tillfälligheter, infall och ett sökande efter något som ligger bortom löper som en röd tråd i karaktärerna som får träda fram i de sju olika novellerna. Man kan fråga sig om det handlar om att fly från något eller att hitta fram till något annat; oftast verkar de två sakerna gå ihop.

Den längsta novellen handlar om en kvinna som bor i ett hus och lever sitt liv efter vad som står på hennes lista, med andra ord: vad hon behöver få gjort innan hon dör. Hon är sjuk, men tyvärr inte döende, det verkar som att hon kommer tvingas leva i all evighet med sin ansträngda andning, visslandet hon måste göra för att lugna ner pulsen, och mannen som tar hand om henne, men som är oduglig och döljer saker för henne, pojken som kommer och inkräktar i trädgården till exempel, är det han som dricker upp chokladpulvret som mannen köper hem och ställer i skafferiet? Här får Schweblins mästerliga grepp löpa linan ut, texten luckras upp och verkligheten vänds ut och in; till synes i ett demenstillstånd, men det skulle också kunna vara något helt annat, något oförklarligt som kanske finns i oss alla någonstans.

Genom samlingen arbetar Schweblin fram en suggestivitet i vardagliga situationer på ett mycket effektivt sätt, det är alltid något som tycks skeva, bara en aning, det är alltid en dos avgörande information som lämnas utanför texten. Texterna koncentreras kring hur människor hanterar situationer och vad det skvallrar om för känslor och sinnesstämningar. Ibland finns ett försonande drag i slutet, ibland lämnas allt öppet, det spelar också mindre roll. Vad som spelar roll är att det är märkligt och samtidigt djupt mänskligt; Schweblin presenterar snillrikt ett helt spektrum av mänskligt varande som förvånar och vidgar läsarens uppfattning om världen, ibland kanske också om sig själv.

Similar Posts:

• De som syns och de som ser
• Som belgisk choklad
• Borges ad infinitum
• Att hantera mammor och ballonger
• Varför inte?

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder