I Det krävs tusen vackra ord följer vi Ulrika som en morgon när hon ställer sig på vågen som visar 143 kilo, lämnar sina tre små pojkar ensamma hemma lekandes på golvet. Hon går ut, bort och iväg. Lämnar sitt liv bakom sig, tar in på ett pensionat för att avsluta lidandet. Där korsas hennes stig av sjuåriga Molly som vet vad sorg är och Mollys pappa som målar sina känslor i färg. Och medan Ulrika väntar på att livet ska ta slut och Molly på att det ska börja förändras livet över en sommar.

Som moder mitt i småbarnslivet har jag förstås oerhörda problem med att Ulrika bara lämnar sina barn sådär, det skär i hela mig, författaren har gestaltat skeendet väl. Jag sympatiserar inte nödvändigtvis med huvudpersonen boken igenom, men det dryper av igenkänning, smärtsam sådan många gånger, precis som i Konsekvenser av att dö fast på ett helt annat vis.

De små detaljerna i livets gång beskrivs så otroligt fingertoppskänsligt, alla som någon gång ens haft övervikt i sitt huvud kommer att vara bekanta med stora delar av texten. Men det blir aldrig ältande och vältrande, historien går framåt konstant. Inte heller blir historien lätt, förutsägbar och trött, den är underhållande men manar till eftertänksamhet.

Jag brukar studera bilderna på kändisar i skvallertidningarna. När de står rakt har de alltid ett mellanrum mellan låren. Ett tomrum från skrevet och ner mellan fötterna.
Det har inte jag. Även när jag står bredbent, med benen så brett isär jag bara kan, så rör låren fortfarande vid varandra. Jag får inte isär dem om jag inte drar isär dem med händerna. Då ser jag hur nött huden är. Röd ömmande, full av utslag.
Jag motstår impulsen att torka mig mellan benen med kjolen.
Jag är svettig.

Det här är en intelligent skriven bladvändare med ett av marknadens vackraste bokomslag. Bouw har i den här boken valt att återupprepa meningar i början och slut av många kapitel. Jag tror att jag irriterade mig lite på det i början men kom sedan att tycka väldigt mycket om det.
Jag antar att jag lärde mig hennes prosa.

Similar Posts:

• Vecka 37: Glöm inte rösta!
• Döden i födseln
• Tvillingsystrar med mediala förmågor
• En bestsellerförfattares vedermödor
• Att vara ett kommunismens barn

Visst är det spännande. Kommer det bli regeringsskifte? Eller kommer Alliansen sitta kvar? Vilka kommer bli de avgörande frågorna? Kommer Sverigedemokraternas stöd att öka eller försvagas? Kommer F! att komma in?

Frågorna är många, men mitt svar när jag går genom ett höstsoligt Malmö och blickar in i Jan Björklunds leende ögon, charmas av Fredrik Reinfeldt på stadsbussarna, begrundar budskap som ”feminism utan socialism”, och väjer mellan valstugor och hugade diskussionsvilliga människor rustade med flygblad, är ”Nog nu”. Jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på och jag är skittrött på allt som har med politik att göra.

Och samtidigt är det ju spännande. Folk debatterar, hur var det nu med den frågan igen? För om vi orkar se förbi marknadsföringskriget så är politik trots allt det viktigaste vi har. Eller hur? Vi har ju demokrati i det här landet, för bövelen! Lätt att glömma, i all bortskämdhet, men här kan vi faktiskt gå till valurnorna utan att riskera att bli nerskjutna på vägen. Med flera partier att välja på. Våra röster får höras. Det är en lyx viktig att påminna sig om, och viktig att ta del av.

I helgen som gick var det tema Val 2014 här på dagensbok, och även nu på lördag kommer vi att fördjupa oss. Missa inte det!

Annat som händer under veckan är att Ella idag recenserar Daniel Pennacs Dagbok om min kropp, en roman som precis som titeln säger är en dagbok förd ur kroppsligt perspektiv. Mannen som för den iakttar sin och andas kroppar från barndomen och fram till sin död. Det ger ett lite udda men fascinerande och väldigt tänkvärt perspektiv på livet, tycker Ella.

På tisdag skriver Kari om Omgiven av idioter av Thomas Erikson. En bok om hur man lättare handskas med olika typer av människor.

Till på torsdag har Josefin läst Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw. Josefin älskade och gav högt betyg till hennes första, och bok 2 är i topp den också, hälsar hon.

På fredag skriver Cecilia om Elisbeth Olsson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. En bok som förvandlar Sverigebilden från en landsbygdsbild i juni med röda stugor och solsken till en storstadsbild i ett regnigt, grått november.

Similar Posts:

• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Det krävs tusen vackra ord
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Döden i födseln

Anne-Sofie träffar Pascal och flyttar till Nederländerna med honom. När hon föder sitt första barn blir det början till ett eget hemligt helvete. Hon drabbas av förlossningspsykos, posttraumatisk stress, paranoia och depressioner. Hon får för sig att sonen på hennes mage inte är hennes, var är flickan hon väntade? Vem har tagit henne, mördat henne? Vi får följa Anne-Sofies hemliga kamp mot demonerna, mot en förlossningsvård som inte tar henne på allvar, höra henne kämpa mot sitt sans och vett. “Jag dog när min son föddes. När han tog sitt första andetag var jag redan död.”

Det låter tungt eller hur? Historien är till stor del självupplevd dessutom. Men jag läser boken i ett svep, språket är så otroligt drivet, dramaturgin så väl genomtänkt. Dagboksanteckningar varvas med psykologsamtal och barndomliga återblickar. En förklaring till det ofattbara rullas upp och empatin jag känner är enorm. Liksom ilskan, hur kan den här kvinnan inte få hjälp! Jag varvar gråt med skratt. Bestörtning med igenkänning. Och lär mig en hel del. Visste ni att man i Nederländerna inte föder på sjukhus? Förlossning sker i egna hemmet, smärtlindring är förbjudet. Man förväntas bocka av en inköpslista innehållandes bland annat underlägg att föda på. Inspektörer besöker de blivande föräldrarnas hem för att kontrollera att man är duglig, spjälsängsskydd är absolut olämpligt, det rycks iväg om det hittas. Det bäddar för plötslig spädbarnsdöd, enligt nederländsk sjukvård.

Bokens huvudperson, Anne-Sofie, försöker göra sig hörd ett par gånger, både i sin barndom och senare i livet. Men varje händelse pekar ut henne som överdriven, en drama queen. Inte sjåpa sig nu. Inte vara till besvär. Så hon tiger still, bygger upp frustrationen inom sig, knyter näven i fickan:

Kvinnan som kommer gående mot oss skrattar i sin mobiltelefon. Jag undrar varför hon skrattar. Det finns inget som är så roligt att man skrattar. Ingenting är så roligt. Ingenting. Jag undrar om hon också är knäpp.
[...]
Ett äldre par går arm i arm och ler lyckligt mot varandra. Jag försöker vända bort blicken men jag kan inte. Det är som en trafikolycka man måste förbi, man kan inte låta bli att titta fast man egentligen inte vill se. Jag sitirrar på dem. Jag känner hur jag stirrar. De hasar långsamt framåt, arm i arm i parken. Tanten stannar och pekar på en viol och han klappar henne på handen. De ler åt en liten grå viol. En liten obetydlig grå viol. Det finns inget att le åt, det är bara en liten sketen viol.

Det enda som jag inte är särskilt förtjust i är bokomslaget. Jag tycker att det är fint, absolut, men jag tror att historien skulle få större spridning med en mer kommersiellt gångbar variant. Boken känns lite väl faktamässig, och skapar föga glimtar mot romanens faktiska språkdriv och bladvändarkaraktär. Jag hoppas att boken kommer i pocket och att man då drar till på ett omslag som verkligen syns på hyllan. För det här är en viktig bok och vi måste börja våga prata om det svåra. Göra knuten näve till öppen handflata. Gärna innan nästa pocketsäsong.

Similar Posts:

• Det krävs tusen vackra ord
• Bladvändarspänning på västkusten
• Lukt av ladugård, depression och död
• I minnets labyrinter
• Dålig stämning i stallet