Sebald skrev under sin livstid både romaner, och som i den föreliggande volymen, Logi på landet, essäer. Sällan känns dessa beteckningar så onödiga som i hans fall. Att romanerna har formen av essäer och att essäerna … ja, vem bryr sig egentligen om vad som är vad annat än kanske förlagets marknadsavdelning och de bibliotekarier som ändå måste kategorisera böckerna för att veta vilken hylla de ska ställas på?

Logi på Landet består hur som helst av åtta texter (samt en kort inledning) som i tur och ordning behandlar författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Ett porträtt av trompe l’œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp avslutar den volym som 1998 gavs ut i Tyskland under namnet Logis in einem Landhaus. Till den svenska utgåvan har fogats ytterligare två texter, var sin litterär studie av Peter Weiss och Vladimir Nabokov.

Ursprungligen hörde de fem förstnämnda författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan skrivandet av romanerna Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie.

De främsta beröringspunkterna mellan dem alla verkar vara olika grader av svårigheter som till sist får sitt uttryck i ett motstånd mot det som är livsnödvändigt för författaren: att skriva. Den gåtfulle Robert Walser (1878-1956) är ett gott exempel på dessa plågade själar som Sebald beskriver:

… var det besynnerligt nog inget av de åtta syskonen i nästa generation som satte barn till världen, och av dessa så till sägandes utdöende bärare av namnet Walser var det kanske ingen som mindre än Robert hade de förutsättningar som krävs för att man skall kunna fortplanta sig, han som, kan man väl i hans fall med fog säga, förblev oskuld. Denna människa hade till sist nästan inga band till någonting och någon, och hans död kunde, i synnerhet efter den anonymisering av personen som många års vistelse på anstalt medför, ha passerat lika obemärkt som redan mesta tiden av hans liv förflutit.

Som ni märker skyggar inte Sebald för den inskjutna bisatsen. Som jag redan antytt så är det just detta sätt att berätta på, i kombination med de många bilderna som ligger insprängda i texten (ett grepp han även använder i romanerna) och genreupplösningen som gör honom så speciell.

Jag kan inte låta bli att ge ett annat trevligt exempel på hans stilistik, ur essän om den tyske författaren Johann Peter Hebel (1760-1826):

I sina eftersatser, som går ner en halvton, liksom slutar i tomma intet, lösgör sig Hebel ur livets sammanhang och beger sig upp till den högre utkik från vilken man, enligt en anteckning i Jean Pauls efterlämnade papper, ser över till människornas avlägsna förlovade land, just den Heimat, det hem där, enligt ett annat yttrande, ingen ännu varit.

Däremot vill jag påstå att de två avslutande studierna, om Weiss och Nabokov, känns mer tungfotade och därför skiljer ut sig från samlingen vars helhetsintryck skulle vara bättre dem förutan.

Översättningen av Logi på landet har, precis som hans tidigare texter, gjorts av Ulrika Wallenström. Som väntat har det gjorts med all den skicklighet som avkrävs för att låta Sebalds säregna röst tränga fram.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• En oförglömlig enstöring
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg

Walser, 1878-1956, debuterade 1905 med en novellsamling, och under återstoden av 1900-talets första decennium utkom han med tre romaner. Det var dock novellen eller prosaminiatyren som kom att bli Robert Walsers dominerande uttrycksmedel.

Då och då tog han anställning – som bibliotekarie eller på försäkringsbolag – men fick antingen sparken eller stod till sist inte ut och sa upp sig. Ett tag arbetade han som betjänt på ett slott. De sista 23 åren av sitt liv tillbringade Walser på mentalsjukhus.

På 1980-talet påbörjades arbetet med att tyda texter på 526 lösa blad bland Robert Walsers kvarlåtenskap – ett arbete som länge hade setts som en omöjlig uppgift eftersom Walser med blyerts hade skrivit millimetersmå bokstäver på kalenderblad, kvitton, visitkort och räkningar. I tryckt form kom texterna att utgöra tvåtusen boksidor.

Franz Kafka ska ha tagit starkt intryck av Robert Walser och förtjust läst högt ur hans skrifter för sina vänner. Walsers skrivsätt påminner om Kafkas, men där Kafka är svart som natten är Walser lekfullare och inte lika intellektuell. Innanför barnets till synes naiva blick finns dock även hos Walser en bottenlös mörk avgrund och hans språkliga behärskning är lika suverän som Kafkas.

1937 skrev författaren Stefan Zweig om Robert Walser:

Han är ett unikt fenomen och tillhör ingen gruppering, ingen kategori, inget sällskap – han är en enstöring av den mest genomtänkta, sällsamma art som på ett oförglömligt vis uttrycker denna egenhet i varje rad, i varje mening han skriver.

En mer exakt beskrivning av Walsers märkliga författarskap kan åtminstone inte jag åstadkomma.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• Kafka är roligare än Gröna Lund!
• Lågmält, osentimentalt och tuktansvärt bra
• Sökmotor för drömmar
• Come on katten, det svänger!