Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

The Running Grave är den sjunde boken i serien om de London-baserade privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacot. Här kontaktas de av en far som förlorat sin yngste son till en sekt, the Universal Humanitarian Church. Will Edensor har brutit all kontakt med sin familj, utan att höra av sig ens när hans mamma blev sjuk och dog, och vistas på församlingens slutna och välbevakade gård, Chapman Farm i Norfolk.

Strike inser snart att det här är en plats med djup personlig betydelse för honom själv. Innan församlingen grundades fanns på samma gård ett kollektiv, där han som barn tillbringade ett halvår, ditsläpad av sin sökande, opålitliga men älskade mamma. I en påtagligt otrygg och kringflackande barndom är det här den period han ändå minns som den absolut värsta.

The Universal Humanitarian Church är betydligt mer välpolerad än det gamla kollektivet – åtminstone på ytan. Med kändisar och intellektuella som medlemmar framstår de som en modern, öppen och samhällsengagerad rörelse, som eklektiskt blandar inslag från flera religioner och bedriver massor av välgörenhet. Strike och Robin blir snart på det klara med att om de vill veta vad som händer bakom kulisserna måste de ta sig in på Chapman Farm. In i sekten.

Robin har arbetat undercover tidigare. Hon har utgett sig för att vara praktikant i parlamentet, vänsteraktivist, journalist och jurist, men aldrig dygnet runt och under en längre tidsperiod. Här ska hon spela en välbärgad, lite vilse ung kvinna som dyker upp i UHC:s London-tempel och bara motvilligt låter sig rekryteras. Väl på Chapman Farm har hon inget annat sätt att kommunicera med sina kollegor på detektivbyrån än genom en brevgömma i utkanten av området.

I en Q&A med JK Rowling om den här boken nämner hon att hon länge velat skriva om mind control, om hjärntvätt eller psykologisk manipulation. Det märks att hon – och med henne UHC – har läst på. Det är otroligt obehagligt hur intensiv indoktrinering, fysisk och psykisk påfrestning, brist på näring, vila och trygghet, bryter ner människor. Hur sektens språk och hårda sociala tryck får dem att börja se saker på anmodade sätt.

Det blir farligt. Hotfullt på så många plan. Det här är nog den läskigaste romanen i serien hittills, för läskigare än all världens seriemördare är kanske ändå det att inte längre våga lita på vad som är verkligt, på sina egna upplevelser och impulser?

Jag kan inte låta bli att skriva om Strike-böckerna, eftersom jag tycker så väldigt mycket om den, men jag tycker också att det är svårt. Just eftersom jag tycker så väldigt mycket om dem. Rowlings karaktärer bor liksom i mitt huvud, och inte enbart huvudpersonerna. Jag funderar på dem ofta. På hur vi är lika och olika. På hur jag skulle reagerat eller gjort i ett visst sammanhang. På hur Robin eller Strike skulle ha gjort. De är så levande.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Det förflutnas långa skuggor
• Detektiver i maktens korridorer
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika

Jo, jag återkommer (märker jag när jag läser om tidigare recensioner av serien) till det där med att umgås, hänga med karaktärerna. Galbraith/Rowling skriver detaljerat och vardagligt mitt i ond bråd död och dramatik. Hon får mig att känna som att jag är där, klurar på ledtrådar, tjäbblar med medarbetarna, suktar efter pommes frites, tar in den sura lukten i en sunkig trappuppgång, lider med Strikes stackars överbelastade benstump eller läppjar på en öl på en stimmig pub. Jag är där.

Liksom föregångaren är det här en tjock bok, strax över tusen sidor, vilket naturligtvis också hjälper till med den där effekten av att fullkomligt försjunka i en annan värld. Det får ta tid. (Det gäller bara att orka hålla boken rent fysiskt.) Ingenting känns ändå överflödigt, utan flätas samman i en spännande och intressant intrig, där vi följer huvudkaraktärernas vardagsliv tätt inpå utan att för den skull tappa fart.

I The Ink Black Heart får Strikes och Ellacotts detektivbyrå besök av en jagad ung kvinna som tillsammans med sitt ex skapat en kultförklarad animerad serie, The Ink Black Heart. Hon vill att Strike och Robin ska ta reda på vem som trakasserar henne på nätet under pseudonymen Anomie, men de avböjer. Byrån går bra nu. De är helt enkelt fullbokade.

En kort tid senare huggs serieskaparna ned på den London-kyrkogård där deras serie utspelar sig. Kvinnan, Edie Ledwell, som besökte detektivbyrån dör. Hennes före detta pojkvän skadas allvarligt och blir förlamad. Återigen blir Strike och Robin vidtalade. Inte för att egentligen lösa själva mordet, utan återigen för att ta reda på vem den anonyme Anomie, som snabbt går vidare till att trakassera Edies efterlevande släktingar och arvtagare, är.

Något Galbraith skildrar förträffligt är de många olika miljöer som deckarserien om Strike och Ellacott rör sig i. Från rivningslägenheter till överklassgods, allt beskrivs levande och med detektivernas uppmärksamma blickar. I The Ink Black Heart spelar exempelvis ett stort hus med ett spretigt konstnärskollektiv en viss roll. Ett besök på Comic Con blir det också, liksom en improviserad tur till kusten.

Delvis äger utredningen såklart rum på nätet, där Robin och Strike lägger pussel med nätidentiteter och relationer kring den animerade serien och dess fans. Avsnitt av boken utspelar sig på moderatorforumet i Drek’s Game, ett spel baserat på The Ink Black Heart och skapat av ett par fans – däribland den mystiske Anomie. Twitter och andra sociala medier spelar också en stor roll, liksom nätraggande och näthat. Ett högerextremt nätverk sprider sina tentakler, och gränserna mellan kärlek, hat och egenintressen i fangemenskapen visar sig ibland vara hårfina.

Jo, det finns en uppenbar koppling här till kontroverser som omgärdat JK Rowling personligen på senare år. Jag är inte vansinnigt inläst på dem, men att författaren själv fått känna på hur hårt och oförlåtande klimatet kan vara på sociala medier är nog ingen underdrift.

Helt bortsett från detta berör The Ink Black Heart aktuella och angelägna ämnen. Det finns så mycket hat därute, inte minst på nätet. Ofta tas det inte riktigt på allvar, som om det som händer online är mer konsekvenslöst och på låtsas än det som händer ”i verkligheten”. Och ibland forsar det ut därifrån med förödande konsekvenser.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Robert Galbraiths (aka JK Rowlings) båda senaste böcker om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott går också på tillsammans närmare 2000 sidor, så man hinner verkligen sjunka ner i dem, omge sig med dem. Vara där.

I Troubled Blood tar sig våra hjältar an sitt första renodlat historiska fall. De kontaktas av en 40-årig kvinna som var bara ett år när hennes mamma, läkaren Margot Bamborough, försvann spårlöst 1974. Margot skulle möta en väninna på en pub efter jobbet, men kom aldrig fram.

En fängslad seriemördare misstänktes redan då för hennes försvinnande, men någon kropp har aldrig hittats. Polisen som höll i utredningen kämpade med psykisk ohälsa, fick ett nedtystat sammanbrott och tvingades i förtidspension. Bara att reda upp hans anteckningar är något av ett äventyr.

Strike och Robin är numera partners i detektivbyrån, och har så gott om jobb att de fått anställa fler. Det är dock långt ifrån alla manliga privatutredare som kan hantera en ung, kvinnlig chef, tvingas Robin snart inse. Privat stormar det också lite mer kring våra huvudpersoner än de skulle önska sig, när kärleksintressen från det förflutna gör sig påminda och fasta punkter sätts i rörelse.

Det här är en riktigt fullödig roman, där samtliga karaktärer och relationer känns levande och trovärdiga. Det är också en snillrik deckarintrig med en alldeles förtjusande tvist, men framför allt är det människor och miljöer som stannar kvar i mitt medvetande ordentligt efter att romanen är utläst.

Faktiskt tar det emot att plocka upp något annat efteråt. Jag ser tv-serien på HBO (och stör mig mest på allt som är ändrat; fast just den här boken är ännu inte filmatiserad), och jag går liksom och småsparkar på saker och gruffar missnöjt, för nästa bok i serien beräknas inte släppas förrän tidigast nästa år, och allt jag vill är att fortsätta hänga med Robin och Strike.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Farlig fangemenskap
• In i sekten
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika

Därefter dröjde det tre år innan den fjärde boken, Lethal White, kom ut 2018, och under den tiden tycks den svenska utgivaren ha hunnit tappa intresset, för vare sig bok fyra eller fem har än så länge (?) översatts till svenska.

Att en bok tar tid att skriva kan förstås ha alla möjliga förklaringar, kanske inte minst när författaren är så känd och efterfrågad som Rowling. Jag vill ändå hävda att den där utökade tiden har sin motsvarighet i en klar kvalitetshöjning. Om jag uppfattade de tidigare Strike-romanerna som lite av en lek med detektivgenren, så har den lekande författaren nu vuxit fullkomligt in i rollen som författare till vuxna, smarta och mycket charmiga kriminalromaner.

Välkonstruerade intriger har romanerna visserligen alltid haft, men det är framför allt huvudkaraktärerna och deras relationer som fått mig att hänga med så här långt. Militärpolisveteranen Strike och hans assistent Robin Ellacott är lätta att fästa sig vid och engagera sig i, reta sig på, tycka om och vilja hänga med.

I Lethal White ramlar detektivbyrån in i två nya fall, som snart visar sig hänga ihop. Det ena är en psykiskt sjuk ung man som dyker upp oanmäld på kontoret och hävdar att han som barn sett en liten flicka strypas och begravas. Det andra är en minister som är offer för utpressning – för vad vägrar han att tala om.

Samtidigt pågår OS i London, och utredningen leder detektiverna att infiltrera såväl en politisk gruppering som protesterar mot evenemanget som underhusets korridorer och högdjurens lantgods.

Att läsa romanerna på originalspråk är i sig en fröjd. Rowling använder brittiskans dialekter och sociolekter med lyhördhet och, föreställer jag mig, nöje. Mer välskrivna, spännande och engagerande kriminalromaner får man leta länge efter.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• De svekfulla vackra och rika
• Farlig fangemenskap
• In i sekten
• Det förflutnas långa skuggor

Okej, jag kan inte svära på att Cormoran Strike faktiskt klär sig i trenchcoat, men det känns så. Ni fattar nog. Då har jag ändå inte läst eller sett särskilt mycket av de där detektivhistorierna i sig, mest sett dem refererade till i parodier och tv-serier som Veronica Mars, Jessica Jones och Next Generation. Ändå föreställer jag mig att J K Rowlings alter ego Robert Galbraith och detektivhjälten Cormoran Strike är just en sådan lek med genrekonventioner – och att Rowling haft rätt roligt i denna lek.

Först framstår alltsammans som otroligt klichéfyllt och gammeldags. Strike har precis fått hjärtat krossat av en vacker, rik och svekfull kvinna (ja, jag är medveten om att jag redan använt ordet svekfull väl många gånger, men det är verkligen svårt att undvika här). Han har ett förflutet i militärpolisen, förlorade ett underben i Afghanistan och sover numera på en tältsäng på sitt skrufsiga kontor. Dit kommer Robin, ditskickad som sekreterarvikarie av en agentur, nyförlovad och uppfylld av att beundra sin ring och att hinna köpa bröllopstidningar på lunchen. Ja, och så kunden, förstås, en rik affärsman som skulle kunna rädda företagets minst sagt skruttiga ekonomi med sitt högprofilerade uppdrag.

Hans adoptivsyster, den framgångsrika fotomodellen Lula Landry, har störtat ner från balkongen på sin lyxiga takvåning. Polisen har slagit fast att det rör sig om ett självmord, men brodern vill att Cormoran Strike ska bevisa att det var mord och ta fast mördaren. Det blir såklart en resa in i de vackras, kändas och rikas mörka hemligheter.

Det är en välkonstruerad intrig, som lockar till läsning även om jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om karaktärerna i intrigen. Däremot fylls huvudpersonerna, Strike och Robin, ut efterhand, och blir faktiskt några jag gillar. De får bakgrunder och nyanser.

Allt som allt är det här en underhållande detektivhistoria, och en fin noir-skildring av London. Rowling verkar som sagt ha haft roligt när hon skrivit, och jag har faktiskt redan plockat upp nästa bok, som utlovar ett mysterium kring en försvunnen författare.

Om Lula Landrys död emellertid helt förlorar sin betydelse så fort jag slagit igen romanen, så finns det en annan märklig gåta som inte vill lämna mig ifred: Kan man verkligen rädda en (fullt påklädd) kvinna från ett fall genom att gripa tag i hennes ena bröst?

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Farlig fangemenskap
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Bandets kryptiska men poetiska texter (många av dem skrivna av kända avantgardeförfattare som till exempel Patti Smith, Richard Meltzer och John Shirley) om konspirationer, mc-gäng, UFO:n, andra världskriget och ond bråd död är perfekta att använda som krydda till berättelser som strävar efter ta läsaren bortom sin trygghetszon. Det här var något som Stephen King tidigt insåg, flera av hans böcker har inslag av Blue Öyster Cults lyrik och upptakten till TV-serieversionen av Pestens tid ackompanjerades dessutom av nästan fem oavbrutna minuter episk apokalypspop i form av The Reaper.

Robert Gailbraith är pseudonym för J K Rowling, berömd för sina Harry Potter-böcker. Jag är inte dummare än att jag inser att hårdkokta deckare är ett helt annat marknadssegment än Potter-böckerna och att det finns något slags marknadslogik i användningen av pseudonym, men vill ändå fastslå att det här med pseudonymer enbart är trams och åter trams och är helt meningslöst i den verkliga världen utanför förlagets PR-avdelning (med undantag om författaren lever under skyddad identitet).

Hur som helst så är J K Rowling ett stort Blue Öyster Cult-fan och förutom att varje kapitel inleds med ett citat (det är så många att jag inte har orkat räkna dem, men citatförteckningen i slutet täcker tre sidor), så är bokens titel lika med titeln på inledningsspåret på tredje albumet Secret Treaties. Hon låter också en sångtext spela en väsentlig roll i själva intrigen och dessutom dyker huvudsångaren Eric Blooms namn upp vid flera tillfällen.

Att jag uppehåller mig så mycket vid det här Blue Öyster Cult-spåret är för att det är bokens största förtjänst: den torde ge en rejäl marknadsföringsskjuts åt det här lite bortglömda och obskyra bandet.

För boken i sig är inte mycket att hurra för. Tyvärr, för jag ville gärna gilla den.

Det känns lite förmätet att säga det om en författare som väl vid det här laget har sålt fler böcker än det finns atomer i universum men det finns något gymnasialt och egendomligt antikverat över texten. I alla fall i den svenska versionen som är den som här recenseras.

Trots att handlingen utspelar sig bland lustmördare, pedofiler, strippklubbar och knarkare så är språket och psykologin veckotidningsnovellens. Här pressar till exempel den ena huvudpersonen ner sitt ”blossande ansikte” i kudden när hon tänker på den avståndsförälskelse som hon trånar efter i nästan sexhundra sidor utan att göra något åt saken, här förirrar sig ögon bort (och nu talar vi inte om att någon fått dem utskurna), man ”frukosterar” och minnen ”gnager” och människor visar sin ”mjukt okonstlade vänlighet” och så vidare i all oändlighet.

Den andra huvudinvändningen är porträttet av skurken. Han är jätteond. Jättejätteond. När vi lånar hans perspektiv tänker han onda tankar. Enbart. Det är möjligt att det finns människor som är så jättejätteonda, till och med troligt, men det gör dem inte mer litterärt intressanta för det.

När Rowling vägrar att ge några intressanta dimensioner till personen som driver handlingen framåt, inkräktar det på bokens integritet. När språket inte tillåter karaktärerna att få liv finns det heller ingen trovärdighet och det är omöjligt att engagera sig i gåtans lösning, det som är själva grundbulten i en kriminalroman.

Om dessutom texten, i alla fall den svenska, mer andas som något ur Fem-böckerna snarare än ett drama i undre världen och några av lösningarna till ledtrådarna skulle kunna ha kläckts av manusförfattarna till Midsomer så blir det inte så mycket bevänt med vad som kanske var en bra idé från början.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Detektiver i maktens korridorer
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet
• Passar i samma ram som första boken