Sergeanten till höger om mig träffas av ett splitter som skadar hans höra arm precis så illa så att det räcker för ett Purpurhjärta. Grabben till vänster rör sig inte alls och kommer aldrig att öppna sitt julklappspaket.

Endast tillfälligtvis skymtar allvaret fram.

Men det kanske var så att Capa var en glad gamäng. Man kanske måste vara det för att stå ut med krigets vedervärdigheter. Och det kanske var så att tidsandan 1947, då boken skrevs, var sådan att en berättelse av det här slaget gick hem.

Det skulle gå många år innan John Lennon myntade uttrycket "Suppose they gave a war and nobody came". Bilderna i boken skildrar något helt annat.Förutom inträngande bilder från krigets vanvett får vi se civilbefolkningens vedermödor i det krigsdrabbade England och Frankrike. En av de mera kända bilderna visar det hat som mötte den unga kollaboratrisen vid Frankrikes befrielse. Med rakat huvud leds hon av en folkhop genom gatorna med det barn hon fått med en tysk soldat.

Fotografen Capa framstår som humanistisk, deltagande och medkännande. En person som även står på förlorarnas sida. På omslaget till boken finns en av de berömda bilderna från landstigningen i Normandie, som en kopist nästan lyckades förstöra. Kopisten blev på kuppen en av fotohistoriens mest föraktade person, men bilderna som gjordes utifrån de misshandlade filmrullarna blev ännu mer mytiska och dramatiska tack vare sina skador.

Det var här på stranden i sektorn med namnet Easy red beach som Capa lär ha uttalat de berömda orden som många reportagefotografer anammat; "Om dina bilder inte är tillräckligt bra beror det på att du inte är tillräckligt nära".

Men man måste se bilderna i sitt tidsperspektiv. De amerikanska soldaterna är "the good guys",delar ut gåvor till de tacksamma civilisterna. Inga skandaler eller övergrepp tillåts skymma sikten. Det var i en tid innan den kritiskt granskande journalistiken. Capas humanistiska och starkt dramatiska bilder står i skarp kontrast till hans texter, det är ibland svårt att förstå att det är samma person som gjort de bägge.

Robert Capa blev en av världens mest framgångsrika krigsfotografer. Han var ständigt ute på riskabla uppdrag och äventyr. När han gick på en mina i Indokina 1954 och omedelbart avled hade han rapporterat från krigshärdar sedan 1936.

Similar Posts:

• Uppdrag: livsfarlig granskning
• Day of days
• I sin egen tjänst
• Kriget på tebordet
• Människospår i storslagna landskap

Susan Sontag har tidigare i boken Om fotografi (1977) avhandlat detta faktum, och satt det in i nutidens sammanhang. Man urskiljer här alltså två linjer, fotografiet som ”mysterium” samt dess roll i vår mediala värld. I Att se andras lidande tar hon fasta på den senare frågan, och återvänder med fokus på bilden som informationsbärare från krig och katastrofer. Med avstamp i krigsfotografins historia likväl som nyligen inträffade händelser som 11 september och tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak (den färska artikeln ”Att se andra torteras”), frågar hon sig: Vad är det fotografiet förmedlar? I vilkas intressen tjänar det? Vad har det för inflytande på våra liv?

Att fotografiet är ett mäktigt, det mäktigaste, instrumentet för den som vill vinna globala sympatier förvånar nog ingen. Historiskt sett har sättet att förmedla information gått från muntlig över skriftlig till bildlig teknik. I och med detta har vi också överlåtet alltmer av arbetsinsatsen till tekniken, på gott och ont. Vad som skenbart verkar vara ”sant” (det finns ju på bild!), kan i största grad vara utsatt för organisatorisk eller teknisk manipulation. Det är historien full av bevis på, tänk bara på krigshistoriens mest berömda bild, Robert Capas En republikansk soldats död, vilken ofta anklagats för att vara arrangerad.

En central frågeställning för Sontag har varit huruvida det breda flödet av bilder från oroshärdar dels bekräftar (eller t.o.m. ”gör”) kriget, dels om det har en avtrubbande inverkan på vår empatiska förmåga. Detta hävdas i bl.a. Om fotografi mot bakgrund av det då nyss avslutade Vietnamkriget; historiens första TV-krig blev chockerande och verkligt just genom mediet TV vilket tillslut också gjorde dess konsumenter avtrubbade. Självpolemiskt vänder sig Sontag mot dessa antaganden, i alla fall det senare, vilket hon betraktar som ett perverst påstående. Om kriget är underhållning, om dess aktörer är skådespelare, om scenen är en fiktion, då är det en liten privilegierad klicks försök att avskaffa lidandet och verkligheten för miljontals människor.

Den avslutande essän ”Att se andra torteras” kan läsas som en fallstudie i dessa fotografiets möjligheter och begränsningar. Vi har här att göra med det flerbottnat ”förbjudna”; sado-masochistisk tortyr utförd av ”hederliga” amerikanska soldater på irakiska ”offer”. Det unika med dessa bilder är att de verkar förmedla en indirekt bild av verkligheten. De är inte tagna av media eller någon armé i syfte att utgöra något slags propaganda. De var istället menade som souvenirer och troféer för (demoraliserade) soldater i ett (orättfärdigt) krig. Bush gjorde sedan allt för att bortförklara dem som stridande mot ”Amerikas sanna natur och hjärta” och Rumsfeld sa att dem spridits ”helt mot lagen, till medierna, till vår överraskning.”

Susan Sontag är här en pessimist och amerikakritiker ut i fingerspetsarna, och hon använder fotografiet som analysverktyg i sina utfall mot Amerika (läs Bush-adminstrationen). Hon vill visa att när dess sprängverkan når en viss gräns, går det att diagnostisera hela samhällen utifrån det fotografiska kortet. Med den digitala tekniken förs det närmre varje enskild händelse och allt längre bort från maktens kontroll eller dess vilja att kännas vid dom. Men de finns, som Sontag avslutar, för evigt kvar, oavsett.

Likaså bär varje turist med sig en digital- eller videokamera, redo att registrera det oväntade, något som i dessa dagar blivit alltmer uppenbart. Flodvågorna i Asien är inte sannare eller verkligare bara för att de fångats på bild och spridits blixtsnabbt över hela jorden. Vi tittare kan inte förstå, de som filmat kan inte förmedla, men kanske kan bilden hjälpa oss att sträcka ut en hjälpande hand. I bästa fall.

Similar Posts:

• Författare mot aids
• Etnologer har roligare
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Sanningen om sanningen
• Propaganda-klassiker i nyutgåva

Det är 1938. Den unge mästerfotografen följer japanernas våldsdåd på plats i Kina. ”Hankow föll slutligen den 25 oktober. Men då var Capa redan tillbaka i Spanien och täckte det mest hjärtskärande skeendet i hans karriär: republikens slutliga nederlag.”

Vilken kille! Men hur? Jag menar, fotografen täcker på sidan 72 en av sin tids viktigaste krigsskeenden i ena ändan av jorden och på sidan 73 en ännu blodigare och mera gripande händelse i jordes andra ända. Vem tog initiativet till förflyttningen? Hur bar han sig åt? Det fanns väl inte reguljärt flyg mellan Kina och Spanien för sextio år sedan? Åkte han båt över världshaven? Vem betalade biljetten? Hur kommunicerade han med sin arbetsgivare – om han hade någon?

Detta är för en news-junkie viktiga frågor, som inte besvaras i en i övrigt detaljerad biografi med alltför många fotnoter och pratigt pretentiös akademiskt dokumenterande ton.

Det kan naturligtvis göra det samma. Huvudsaken var att Capa – denne äregirige, bohemiske, karaktärslöse och charmerande slyngel, rastlös, rotlös, kvinnoförförande, dödsföraktande – var på plats med sin Leica.

Men skildringen av den romantiske och romantiserade, pokulerande och pokerspelande ungersk-judiske flyktingens karriär som fotojournalist (fotografer kallade sig gärna så på fyrtio- och femtiotalen) får mig att fundera kring följande fenomen: Utrikeshändelser fångade läsare, redaktörer satsade på att skicka eliten av skrivare och fotografer till jordklotets mest dramatiska platser. Redaktioner vidmakthölls i världsmetropoler. Unga män och kvinnor med karriärambitioner och idealism drog sig till fronterna för att rapportera med egna ögon eller pejlade zeitgeist i Chicago och Chongking, Budapest och Buenos Aires.

Jämför med nu. Jämför med Sverige. Har vi sett ett enda svenskt medium knyta upp en reporter för att denne ska slå upp sitt tält i Darfur för att därifrån rapportera vår tids största humanitära katastrof? Ingen ung svensk journalist tror att det mödan värt att sätta sig i Kaukasusregionen – eller ens i Istanbul – för att rapportera omtumlande händelser? När det var krig i Bagdad tvangs Dagens Nyheter och SVT förlita sig på att en hygglig norsk jente skulle förbarma sig och rapportera till dem också. Tidningsledningarna tror inte ens på traditionella makt-, nyhets- och kulturcentra; praktiskt taget samtidigt avskedade Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet nyss sina veteraner i Paris.

Utrikeshändelser fångar inte redaktörerna. De ser varken nyttan, spänningen eller exotismen i dem. De tror att tittare och läsare delar deras likgiltighet. Världen börjar och slutar i Knutby.

Sannolikt har de rätt. För fyra år sedan hade svenska medier – teve, radio och tidningar – 57 korrespondenter. Nu är de 45. En reducering med 21 procent. Sveriges television har inte en enda korresponden i Asien; kanske har ingen berättat för Jutterström att både Kina och Indien ligger i den världsdelen. TV4 ska klara av hela världen med två man.

Nedmonteringen av utrikesjournalistik innebär att världen blir en vit fläck på svenskens karta.

Ointresset för utrikes händelser är inte spritt över hela världen. BBC har 250 utrikeskorrespondenter. Det finns fler korrespondenter i Washington än nånsin förr. Unga män med märkliga minoritetsspråk tar chansen att vara först på plats på orter med stigande nyhetsvärde; i Istanbul finns en stringer som skriver på frisiska för en tidning i Holland.

Den unge Capa fick chansen att jobba i en tid då även rika etablerade medier konkurrerade om bästa bilderna från krigsskådeplatser, befrielseskeenden och inspirerande hjälpaktioner som de flygningar som undsatte Berlin under den sovjetiska blockaden i fyrtiotalets slut.

Han var född Endre Friedmann. I tid flydde han som jude från sitt födelseland Ungern via Berlin till Paris och New York. Han beskrivs i boken med frasen ”Mannen som uppfann sig själv”. Tidigt förstod han att myten och ryktet kring honom var värt att vårda och skulle föra honom långt. Han var spenslig och elegant. Han lät alltid en cigarrett dingla i vänster mungipa. Han hade humor och lidelse och utstrålade sexull lust. Från tidens snyggaste skådespelare, Robert Taylor, lånade han förnamnet. Efternamnet knyckte han med lätt förvanskning från Hollywoods älskade komediregissör Frank Capra.

Han hade distans till sig själv, en ironisk inställning till den glamour han omgavs av och gav därför sin självbiografi titeln Slightly Out of Focus. Han var naturligtvis också cynisk, motsägelsefull och opportunistisk. Om konsten att med kameran fånga ögonblicket myntade han den vassa och så ofta citerade klyschan: ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra har du inte varit tillräckligt nära.”

Själv var han alltid närmast. Kring hans mest berömda bild, tagen redan den 5 september 1936 i spanska inbördeskriget, ögonblicket då en republikansk soldat skjuts i en framstormning, råder dock dunkel. Kershaws biografi klarlägger omständigheterna och konstaterar att alla negativ före och efter den klassiska kortet är försvunna. Slutsatsen blir: Capa hade fejkat bilden.

Capa var med i första vågen av soldater som i juni 1944 stormade i land på Omaha Beach i Normandie. Han återvände snabbt till Storbritannien med bilder som blivit legendariska men tog sig därefter genast tillbaka till de blodiga frontlinjerna i Frankrike.

Författare som John Steinbeck och Theodore White stod senare i kö att få resa och arbeta med Capa. Han var med om att starta det aktade fotografkooperativet Magnum samtidigt som han gled runt på kapplöpningsbanor, söp i Hollywood och var charmör i eleganta salonger. Med sitt hjälterykte och sin sensualism hade han en långvarig romans med Ingrid Bergman.

När nu i samband med femtioårdagen av hans död Franska nationalbiblioteket ställer ut 300 Capabilder exploderar flosklerna om honom på kultursidorna. Den här till exempel: ”Han var det engagerade vittnet och den modiga reportern. Kriget hans verkliga älskarinna.”

Men lita inte på älskarinnor. Den 24 maj 1954, då fransmännen utkämpade sitt krig mot det självständighetstörstade Vietnam, tog Capa, styrkt av konjak, en risk för mycket. Under strider vandrade han längs en landsväg – än en gång på jakt efter Bilden. Han trampade på en landmina.

Capas gode vän Ernest Hemingway nåddes någon dag senare av dödsbudet i Madrid. Inte oväntat var det Hemingway som summerade Capa bäst:

Han var en god vän och en mycket modig fotograf. Det är tråkigt för alla att oddsen mot honom hann ifatt honom. Det är speciellt tråkigt för Capa. Han var så oändligt levande och det tar en lång hård dag för mig att tänka på honom som död.

Similar Posts:

• Kriget som pojkboksäventyr
• Inte alls kul…
• I sin egen tjänst
• Ondska
• Day of days

Soldaterna satt tätt packade i de kontainerliknande båtarna, stävande i krabb sjö. Fartyg, flyg och fiendeeld omgärdade deras färd. Rampens betydelse, på gott och ont, blev snart klar för manskapet:

I detta infernaliska dån och brak var det ett ljud som trängde sig närmare in på männen, som var mera skräckinjangande än alla andra – ljudet av kulsprutekulor som klingade mot båtarnas tvärt avhuggna stålstävar.

För många tog resan slut i samma ögonblick som rampen fälldes, och snart flockades liken på Omaha Beach. Även om den här bilden etsat sig fast som ett slags frimärke över upplevelserna på D-dagen, innefattade dygnet så många fler aktiviteter.

I Den längsta dagen får vi följa invasionen genom planering, uppbyggande och avfärd. De nattliga luftlandsättningarna är utförligt beskrivna. Likaså själva landstigningarna och upprättandet av de första brohuvudena mot slutet av dygnet.

I jämförelse med senare tids genomarbetade tegelstenar som femtio års forskning lagt grunden till, är Den längsta dagen mer som en vittnesskildring, ibland med andan i halsen som om Ryan kommit springande direkt från stränderna, ivrig att berätta. Det kan bli lite äventyrsmatiné över det hela.

Men i sina direkta ögonblicksbilder, både av Ryan och deltagare, som i textutdraget ovan, kommer nog boken nära de faktiska händelserna. Inte så olik Robert Capas klassiska bilder.

Similar Posts:

• Invasionens anatomi
• Apokalyps ur många vinklar
• I sin egen tjänst
• På cykel med hemliga dokument
• Imponerande men långrandigt