… med mera, med mera, med mera. Rikki Ducornet sparar inte på krutet när det är till att ornamentera och surrealisera. Fosfor i drömlandet är en karibisk-gotisk 1600-talsdjungelroadtrip med en kärlekskrank och vanställd uppfinnare i huvudrollen. Denne och ett gäng andra pikareskt tillspetsade karikatyrer heter saker som ”Fantasma”, ”Yahoo Clay” och ”Nuño Alfa y Omega”. Här uppmålas en värld som skälver av magisk-exotisk detaljrikedom och välfunna groteskerier, och i just det avseendet är Ducornet verkligen mästerlig. Men i övriga avseenden – njae. Problemet kan sammanfattas som att en filmatisering skulle högintressera scenografer och cgi-nördar, men knappast en manusförfattare eller dramaturg (än mindre en psykolog). För exempel kan hänvisas till senare Tim Burton-filmer.

”Som en Calvino på absinth” skrev Björn, och den komplimangen kan säkert anstå debutromanen Fläcken. Så kan substanserna för Fosfor i drömlandet istället ha varit Ipren och Resorb.

Similar Posts:

• Haren har sin gång
• Åttital
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Världens bästa bok
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

I en liten by föds Charlotte som utomäktenskaplig dotter till en suput och en flicka med Dåligt Rykte. Födseln går inte bra, hennes mor dör och hennes far blir galen, och det gigantiska födelsemärket på Charlottes kind verkar vara ett tecken på att flickebarnet är förbannat. Givetvis leder detta till en historia – åtminstone på ytan – om den eviga kampen mellan Gud och Satan, sex och religion, död och liv, kött och blod och kärlek och hat och besatthet och besittning och offer och skuld och … jo, det är gotiskt som fan, och det hade kunnat bli en riktigt hyfsad Nick Cave-låt av det här. Ducornet brer på rejält tills prosan verkar vilja vältra sig i väl- och olust och man undrar hur det kommer sig att det enda adjektiv Ducornet aldrig hört talas om är "subtil". Det myllrar av groteska karaktärer och händelser, handlingen spretar och … det vore synd om detta låter som om boken bara bygger på att chockera och överväldiga.

För det gör den inte. Under den där bubblande, frustande, ondskans-blommande ytan (inte för att det är något fel i sådana) finns faktiskt en hel del att ta till sig. Som en Calvino på absinth lyckas hon ofta spinna om sin i botten ganska enkla berättelse till något som går både på djupet och på höjden; sättet människan gladeligen skyller på förbannelser och onda makter för att själva få göra saker de inte borde, sättet alla sparkar neråt, hur "barmhärtighet" ofta kan vara ett kodord för "du ska tammefan vara tacksam".

Men samtidigt kan jag tycka att det blir lite för mycket någon gång. Inte minst när Ducornet bit för bit gör en poäng av att alla påstådda mirakel, förbannelser och dei in machinae bara är mänskliga bortförklaringar… och sedan faktiskt stoppar in några verkliga mirakel, som det verkar mest för att föra handlingen framåt. Håll reda på symboliknivåerna, liksom.

Det är inte Vertigo-överdrivet ändå, vilket är en god poäng. Den där balansgången mellan groteskerier för sin egen skull och för att göra en poäng är svår, och Ducornet håller sig för det mesta på rätt sida (bröllopsscenen! Herregud!) "Fläcken" har sina fläckar, men det har ju solen också; det är alltför få böcker idag (jo, den här är drygt 20 år gammal egentligen) som vågar sig på det här allt-på-en-gång-svallande overthetoppandet; det är, spretigheten till trots, kul nästan hela tiden.

Similar Posts:

• Tunna väggar i luftslottet
• Att bli till
• Förra årets bästa bok
• På gränsen mellan fantasi och verklighet
• Silkesfjärilar, blommor och död