I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Det visar sig tämligen snart att det inte är gärningsmannens första flickmord och förmodligen inte det sista heller. Fallet leder utredningsgruppen ända in i säkerhetstjänstens korridorer.

Airth har valt att förlägga handlingen i sin kriminalroman i trettiotalets England. Han lyckas däremot inte skapa den varken förkrigs- eller efterkrigsstämning som kanske skulle tillföra något till boken. Generellt sett så skulle faktiskt en hel del behöva tillföras den här boken i mina ögon.

Det finns ingen tydlig huvudkaraktär, Madden själv är högst sporadiskt involverad i utredningen och de övriga utredarna skapar man heller ingen relation till. Airth beskriver även några bikaraktärer relativt ingående utan att de egentligen har något större värde för handlingen. Det som hade kunnat vara ett mångfacetterat och intressant persongalleri blir istället mest rörigt.

När det gäller mördare så är det förstås lite tycke och smak involverat kring hur de bäst skildras. Men jag hör i alla fall till sorten som tycker att mördaren i ett morddrama borde ha en relativt framträdande roll och att det faktiskt är mördarens psyke som bygger mycket av en kriminalromans spänning. Jag delar nog inte den åsikten med Airth, för i Blodröd våg föräras mördaren endast med ett par repliker och uppfattas som en identitetslös figur ute i periferin, även om kriminalarna gör sitt bästa för att beskriva honom som en blodtörstig psykopat som borde dingla i galgen. Som läsare får man aldrig den känslan. Man blir aldrig sådär riktigt obehaglig till mods inför flickmördaren och det borde man ju rimligtvis bli.

Sammanfattningsvis så är det hyfsat förutsägbart, tämligen stereotypt och helt utan någon form av spänning eller knorr. Upplösningen är ett veritabelt antiklimax där den enda försonande aspekten är att stackars undanskuffade Madden äntligen får kliva fram i rampljuset efter att ha fört en tynande tillvaro med sin familj.

Ärligt talat så är det faktiskt den första deckare jag har läst på ganska så länge som jag funnit direkt tråkig. Så franska deckarpriser till trots – Rennie Airths får inte min röst idag.

Similar Posts:

• To die for?
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Ett resonemang om ondska
• Genomtänkt deckare
• Oskyldig tills motsatsen bevisats