Modianos romaner har ofta hemstaden Paris och dess historia som tema, och de blir på så sätt delvis självbiografiska. Ett återkommande ämne är den tyska ockupationen av Paris. Hans allra senaste roman (den ca 28:e i ordningen), Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier, från 2014, föreligger nu på svenska med titeln För att du inte ska gå vilse i kvarteret.

Minne och glömska är också teman i Modianos böcker och i oerhört hög grad i hans senaste roman. Huvudpersonen är författaren Jean Daragane, som i början av berättelsen får ett telefonsamtal från en okänd man, som hittat Daraganes adressbok, som han tappat på Gare de Lyon. Mannen vill komma hem till Daragane och överlämna adressboken. Men Daragane vill inte att mannen ska komma hem till honom, utan vill hellre ta emot adressboken på ett kafé på Rue de l’Arcade dagen efter. Daragane lever ett tillbakadraget och ensamt liv, så mötet med den okände är en ovan händelse. Kaféet ligger i hörnet av Boulevard Haussmann. Gatan väcker minnen hos Daragane, han minns sin fars kontor som låg i närheten. Han minns kaféet där han väntat på sin mor. Men han konstaterar att Paris inte längre är samma stad som förr. Detta är återkommande: Paris har förändrats, det är en främmande stad, den har skjutit honom ifrån sig.

Daragane träffar den främmande mannen och hans kvinnliga sällskap, och får tillbaka adressboken. Men mannen har ett ärende till Daragane gällande adressboken. Det finns ett namn på en man i den som han vill veta mer om. Daragane har glömt vem denna person är, namnet säger honom inget. Det visar sig senare att namnet nämns på sidan 47 i Daraganes debutroman, Sommarens svärta, skriven 45 år tidigare. Men Daragane minns inget av sin debutroman och vill helst inte läsa den igen. Personen var ”insyltad i en affär en gång i tiden”, förklarar den okände som hittat adressboken. Daragane ger sig så i kast med att ta reda på vem personen i adressboken är.

I sökandet bakåt i tiden rullas olika skeenden upp i minnet och ledtrådar till det förflutna flyter successivt upp till ytan hos Daragane. Romanen ter sig drömlik, det närvarande och det förflutna flätas ihop, blandas och tonar fram och tonar bort. Det hela är lite för osammanhängande, diffust och ointressant för min personliga smak vad gäller just handlingen. Men jag gillar Patrick Modianos känslighet för detaljer, stämningar och reflektioner kring tillvaron. Att han tycker att det är så viktigt att gestalta minnet och hur det förflutna ständigt gör sig påmint i levandets flöde. Men tanken på en tidsperiod för längesedan ger honom också upplevelsen av att betrakta denna förflutna period som

genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken, men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter. En slät ruta, en sorts skärm. Kanske hade han tack vare en frivillig minnesförlust slutgiltigt lyckats avskärma sig från denna epok. Eller också var det tiden själv som hade dämpat färgerna och slipat ner de grövsta ojämnheterna.

Minnena avlöser varandra:

Nu blev han stående halvvägs i Galerie de Beaujolais, som om han hade nått målet för promenaden, och ytterligare ett minne dök upp. Det hade varit begravt så länge, så djupt och i ett så kompakt mörker att det tedde sig som nytt. Han undrade om det verkligen var ett minne eller ett fotografi som inte längre tillhörde det förflutna utan hade lossnat, som en fri elektron: han går med sin mor – vid ett av de sällsynta tillfällen då de var tillsammans – in i en bokhandel där man även sålde konst, och modern talar med två män av vilka den ene sitter vid ett skrivbord längst in i butiken och den andre står med armbågen stödd mot spiselkransen av marmor.

Det är små, små detaljer som kan väcka upp minnen, som sedan kan breda ut sig till hela händelseförlopp i det förflutna. Detta faktum tar jag med mig från denna korta roman. Som när en gammal väggklockas jämna och harmoniska tickande för mig tillbaka till känslan av att vara ett barn, i fullständig trygghet, innesluten i en självklar och ogrumlad lycka.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom
• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Tjuven gör tillfället

Scenen som valts för övningarna är enkel: betraktaren åker buss, och noterar en man med lång hals som bär en hatt om vilken en rem sitter flätad. Mannen stör sig på en medpassagerare och anklagar honom för trängsel. När en plats blir ledig sätter han sig. Två timmar senare ser betraktaren mannen igen, han samtalar med en vän och får rådet att sy i en extra knapp i sin rock. Punkt. Och detta skildras permuterat, telegrafiskt, hellenistiskt, antonymiskt, tveksamt, som ett affärsbrev, på fri vers, vanmäktigt och i modern stil. Det skildras också definitionsrikt, på kökslatin, paragogiskt, med dubbelinsättningar, som regnbågen, negerat och i pluskvamperfekt. Och apostroferat och klumpigt och onomatopoetiskt och spöklikt och baklänges. Och som haikudikt. Till exempel.

Och visst lyckas det bra, både för Queneau och översättaren Lars Hagström som gjort en elgeant och smidig insats. Som väntat blottläggs språkets flexibilitet, och nog häpnar man över både hela språkdemonstrationen och över den frenesi och begåvningsbredd som måste krävts av författaren under skrivandets gång. Bra exempel på olika stilar, helt enkelt, och ett som helhet bra prov på rikedomen i språket som verktyg. Men några invändningar har jag. Ibland framhålls Stilövningar som ett helt vidunderligt bevis på uttrycksmedlets oändliga möjligheter, och att trots att det hela tiden gäller samma scen ska man inte tröttna eftersom varierandet är så slående påhittigt. Men jag sträckläste den och det höll den inte för. Det jag vill säga är: SÅ bra är den inte, några övningar är till och med rätt trista. "Dröm" är egentligen inte särskilt drömsk och att avverka olika tempus känns lite väl självklart och utfyllande. Och nog måste man vara omänskligt stilnördig för att orka engegera sig i korrektheten hos de vokal- och konsonantfokuserade "Synkope" och "Apokope".

Men visst, den stilistiska upplevelsen förmedlas. De flesta övningar är riktigt bra, vissa direkt roliga och intressanta. Fast så upptäcker jag att boken har en ytterligare och mer djupgående effekt på mig – jag blir helt besatt av berättelsen! Varför har han en rem flätad runt hatten? Vad har hänt med hattbandet och hur reagerar han på rådet från vännen? Och det är något som är så sjukt egendomligt med att han har lång hals. Jag ser honom framför mig och tycker inte om honom. När samma avgränsade scenario rullas upp framför en gång på gång genom så många olika filter blir varje ny antydan till information brännande viktig. Jag har upplevt scenen 99 gånger och den är nu mycket stark för mig. Och visst är väl det ett av stilistikens största ärenden: att förstärka upplevelsen.

Similar Posts:

• Poänglös patafysik
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Allt utom e
• För mjäkigt och tantigt
• Att panorera, att fokusera

Enligt redaktörerna av Daddy O var några av Månssons förebilder Samuel Beckett, Eugène Ionesco och Franz Kafka. De man snarare kommer att tänka på när man läser hans texter är dock namn som Boris Vian, Raymond Queneau, eller kanske de DADAistiska texterna.

Men där dessa med sin experimentella och absurdistiska prosa försöker spränga gränser och vidga konstbegreppet så försöker Månsson bara vara rolig. Dessvärre, åtminstone om man ser till texterna i Daddy O, så lyckas han inte ens med detta.

Att jämföra Månssons tafatta försök till humor med dessa storheter är dock i sig närmast absurdistiskt, det känns ungefär lika träffande som att jämföra Charlie Chaplin med Pauly Shore.

Visst kan man exempelvis se ett visst arv från Beckett i dialogerna som utgör en stor del av boken, men Månsson har bara tagit ytlackeringen och missat essensen, det blir inte automatiskt roligt bara för att man pratar förbi och missförstår varandra.

Redaktörerna ger uttryck för att Månsson och hans kolleger i radioprogrammet Blå Tummen presterade en humor som stod i en klass för sig, att de i sina bästa stunder lämnade andra svenska humorister bakom sig. Något som känns som en grav vanföreställning, denna humor känns bara pre-pubertal och allmänt ointressant, på sin höjd kan man känna att någon enstaka liten detalj här och var faktiskt är litet rolig, faktiskt åtminstone är fungerande humor.

Merparten är dock snarare krystade försök till humor, de ser ut som skämt, men när man tittar närmare så är de inte det. De är bara absurdistiska fragment som utger sig för att ha pretentioner men egentligen är innehållslös dynga.

Mycket av texterna tycks vara radiomanus och förmodligen fungerade de bättre i den formen, där framförandet kunde göda humorn. Tydligen har ingen tidigare sammanställt en bok med Månssons texter, förmodligen för att de insåg att det inte var en bra idé, för även om han nu kanske var en begåvad radiokomiker så finns inte mycket kvar när man läser hans texter, det blir i det närmaste deprimerande att läsa en hel bok med texter som alla är misslyckade försök till humor.

Månsson är, åtminstone i bokform, en bekantskap man kan klara sig utan.

Similar Posts:

• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Kafka är roligare än Gröna Lund!
• Samtidigt, någon annanstans
• Oändliga litterära äventyr
• Poänglös patafysik

Pierrot min vän handlar om den unge Pierrot som fått jobb i Lustiga huset. Hans specifika yrkesroll går ut på att med bestämd hand föra alla kvinnor som träder in i Lustiga huset till gallret där det blåser så kraftigt att deras kjolar lyfter. Detta för att de så kallade filosoferna, som betalt särskild avgift för sina platser skall få valuta för pengarna och se litet lår.

Dock får Pierrot sparken från detta jobb, liksom från hans nästföljande jobb som assistent till en fakir. Så en natt bränner någon ner nöjesparken, vilket förmodligen borde få som konsekvens att man som läsare blir nyfiken på vem den skyldige är, men liksom vad gäller historien i övrigt så känner jag mig som läsare tämligen ointresserad och oengagerad.

Pierrot min vän känns både stel och krystad, i detta avseende inte helt olik Camus Pesten eller Sartres Äcklet. Det finns ingen känsla i den, inget flyt, den är bara torr och oengagerande, det vill säga, det enda engagemang man lyckas uppbåda i förhållande till boken är det att man hoppas att alla bokens karaktärer skall dö och därmed boken ta slut.

I baksidetexten kallas Pierrot min vän en patafysisk klassiker, själv hoppas jag att det är det sämsta Queneau har skrivit och att den inte alls är representativ för hans produktion, eftersom jag har två romaner till av honom i bokhyllan.

Nej, jag skulle vilja hävda att Pierrot min vän som roman betraktad är fullkomligt poänglös. Kanske fanns någon bra idé i grunden, men den måste ha försvunnit på vägen, eller i översättningen och allt som blir kvar är det torra skalet av en historia, en historia som i sig är tämligen ointressant och i övrigt inte innehåller någonting alls, åtminstone inget av värde. Jag vill dock inte förkasta Queneau, åtminstone inte ännu, jag hoppas fortfarande att han skall kunna visa sig vara en lika trevlig bekantskap som Vian.

Similar Posts:

• En bok att älska eller hata
• Tidlöst motstånd
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Skämt som inte är skämt

Allt är på väg att försvinna! Idag står jag själv i tur, nu ska jag själv försvinna, in i stora vita glömskan, och strykas ut

Mystifikationen ”vita glömskan” kan stå för det oskrivna bladet, en återkommande metafor som hämtat inspiration från Rimbauds sonett ”Vokalljud”. Rimbaud som ville sätta färg på alla vokaler, men vit blev utan.

Så tar Amaury Conson upp sökandet efter N. Vokaal och hans försvinnande. Får viss hjälp av Douglas Haig Clifford och Olga Mavrokhordatos som kommer ha något att tillägga, precis som Arthur Willburg Savargon. Detektivarbetet är i full gång. Alla söker ledtrådar och har fått varsitt kapitel. Associationer leder till avslöjanden som leder till nya försvinnanden. Kan någon eller något ligga bakom det här? Kapitel två saknas helt.

Vi kastas handlöst ut i geografin. Med smittsam lekfullhet fylls tomma sidor med fixa idéer, olika genrer och stilnivåer, förvirring, kulinariska utsvävningar, makabra mord och klokskaper. Och vi vet aldrig när mattan dras bort under våra fötter. Vissa detaljer eller symboler håller sig först tätt intill huvudstoryn för att till slut bli själva huvudstoryn, skriver Perec själv i efterordet. Men det finns en röd tråd, den är associativ och rusar precis som den vill, begränsningar och försvinnanden till trots.

I Försvinna finns inte ett enda e. Det har försvunnit. Borta. Och var tar då en historia vägen om den inte tillåts berättas på grund av att författaren påtvingat sig snäva ramar och oväntade regler, undrar jag? I Georges Perecs fall är det själva motorn. Historierna kommer till tack vare begränsningarna. Försvinnandet styr hela läsupplevelsen. När något försvinner skapar det förutsättningar för något annat, vilket knappast är ovanligt i deckare, som här är den yttre formen.

Men har inte allt som skrivits kommit till för att det tidigare saknats? Täpper inte varje bok till ett hål och bidrar med en bit till litteraturens stora pussel? Litteraturens fullbordan. Skriva skulle i så fall handla om att återskapa. Läsa om att inse vilka bitar som saknas, vilka som har försvunnit eller kanske kommer att försvinna, i en värld där inte ens en bok om dagen räcker till för att överskåda störtfloden av nya titlar. Vad saknas oss?

”Har nånting nånsin skrivits för att folk ska ha tråkigt?” Jag hoppas verkligen inte det och det gäller knappast här. Försvinna påminner mig om livets löjlighet och litteraturens futtighet, samtidigt som motsatsen råder. Det är en bagatell som tas på så stort allvar att allvaret blir en bagatell, och tvärt om. Perec lutar sig över min axel och gnuggar händer med ett illmarigt leende, och även Queneau, Rimbaud, Hugo, Balzac, Dostojevskij, Rabelais och Shakespeare, bland andra, finns i närheten. Försvinna kan beskrivas som en blandning av Kabbala, Krakel Spektakel och New York-trilogin, skriven med samma fulländning som Frank Zappa komponerade musik eller John McEnroe tennis.

Försvinna är en ansträngning, men jag lovar, den är värd besväret och kommer aldrig försvinna ur ditt medvetande.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Världens bästa roman
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur