Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i koncentrationsläger, men överlevde och var efter kriget med och skrev FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. 2010 kom den lilla skriften Indignez-vous!, Säg ifrån!, eller ordagrant ”bli indignerade”, ”bli upprörda”.

Det är en kort pamflett för mänskliga rättigheter, mot våld och girighet, men kanske framför allt mot maktlösheten. Hessel har under sina nästan 100 år i livet sett människor radikalt förändra sina liv, sin historia, sitt samhälle och han tänker inte låta oss glömma att det är möjligt.

Han skriver om hur motståndsrörelsen var med och byggde upp ett nytt Frankrike efter kriget, ett Frankrike med utbildning för alla, med press- och yttrandefrihet, med pensioner och social trygghet och med gemensam kontroll över tillgångarna. Han skriver om att nu se allt detta brytas ner:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna? I en tid då rikedomarna som skapas är avsevärt större än i efterkrigstidens utarmade Europa. Förklaringen är att penningväldet, som motståndsrörelsen energisk bekämpade, aldrig har varit så mäktigt, så oförskämt och så egoistiskt och att det nu representeras på statens högsta nivå. Bankerna som numera är privatiserade bekymrar sig i första hand om aktieägarnas intressen och om direktörernas bonuslöner, inte om det allmännas bästa. Klyftan mellan de allra fattigaste och de allra rikaste har aldrig varit så djup, penningbegäret har aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt.

Sympatiserar du med det här har du säkert hört det förr. Det är inte det som är poängen. Den ligger just i den tyngd en person som Stéphane Hessel kan lägga bakom orden, i kraft av vem han är och vad han sett och gjort, men också, som så ofta med bästsäljare, i kraft av hur många som läst det. För Hessels lilla pamflett har blivit en bästsäljare, såld i miljontals exemplar runtom i det ekonomisk krisande, och historiskt sett exceptionellt rika Europa.

Den svenska utgåvan har också, bortsett från den franska förläggarens efterord, lite förklaringar och noter, begåvats med inte mindre än fyra förord, av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Särskilt vid första läsningen, om man är en notorisk pärm till pärm-läsare, känns det onekligen som att öppna sådana där ryska dockor, inuti en finns en nästan likadan. Inget av dem är för all del dåliga.

Sist finns FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är nog faktiskt den mest kittlande och inspirerande texten av alla. Tänk att det finns en sådan globalt antagen text om människors lika värde och rätt till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv! Föreställ dig att vi lade lite mer tyngd bakom de orden!

Jo, jag är medveten om att de mest är fernissa, att många av de mäktiga människor som skriver under på dem knappast har en tanke på att försöka efterleva dem. Men de finns ju där. De finns där, liksom väntande. Och den dagen vi verkligen arbetar utifrån dem, den dagen vi kan lägga Stéphane Hessels tyngd och engagemang bakom orden, ja, då sitter vi mitt i inget mindre än en revolution.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Vackert väder?
• Nedslag i konflikt
• Kriser som kan leda framåt?
• Att byta kontinent

När de anlände i april 2005 var förväntningarna höga. FN-resolutionen var vagt formulerad, men parterna, Afrikanska unionen och FN, var ändå optimistiska. Val skulle hållas och en försoningsregering skulle styra landet. Istället fortsatte oroligheter och stridigheter, och FN-styrkorna hade svårt att upprätthålla en fred som inte fanns. Först 2010 kunde val hållas, och oppositionsledaren Alassane Outtara valdes till president. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade dock att lämna ifrån sig makten och nya oroligheter blossade upp. I april 2011 lämnade så Gbagbo äntligen ifrån sig presidentposten, efter att ha gripits av franska styrkor i sitt residens.

Makarna Schori gör nedslag och ger ögonblicksbilder av situationen dels under deras tid där, och dels som det såg ut i början av 2011. De ger också en historisk och politisk bakgrund till inbördeskriget och till maktkampen mellan de olika fraktionerna. De ger också en bild av sina respektive arbetssituationer, där Pierre träffade FN-representanter, grannländernas regeringar osv under de villkor som gäller för FN:s högste representant i landet. Maud hade fördelen av att kunna resa runt mer obehindrat med sina medarbetare och träffa ivorianer ute i byarna och städerna.

Båda slogs av den bristande medvetenheten kring genusfrågor, och av hur lite av de policys och regler som beslutas av FN faktiskt implementeras av FN-organisationen ute på fältet.

Boken innehåller väl underbyggda analyser av situationen i Elfenbenskusten likväl som kritik av FN-hierarkin, skriven med ett inifrån-perspektiv som är befriande klarsynt. Det är bitvis skarp kritik som riktas mot delar av världsorganisationen, men även mot Afrikanska unionen. Styrkan ligger i där- och då-perspektivet och i författarnas engagemang i saken. Svagheten ligger i dispositionen, som påminner för mycket om en akademisk uppsats, och i den bristande korrekturläsningen. Det känns som att förlaget haft bråttom bråttom med att få ut boken medan ämnet fortfarande var aktuellt, och att detta tyvärr gjort att man gjort avkall på korrektur och kanske även på annat redigeringsarbete. Faktafel som felaktiga årtal och annat som ofullständiga och obegripliga meningar kan hända, men här händer det på lite för många ställen i proportion till bokens 127 sidor för att det ska kunna bero på något annat än slarv i korrekturen. Tråkigt, och respektlöst mot både författare och läsare.

Similar Posts:

• Dags att deklarera!
• Ett nytt sätt att leva?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Världens mest spännande organisation?
• Et voit rien