Nackdelen med den pågående klimatkatastrofen är just det katastrofala i den. Med all (o)önskvärd tydlighet framträder den mänskliga psykologins patologiska förhållande till ett beroende. Vi vet hur farligt det är att röka fossil, men fimpar vi? Nej, vi trappar upp.

Förra månaden publicerade FN:s klimatpanel (IPCC) sin senaste rapport som i princip röjer undan alla tvivel: genom förbränning av kol, olja och naturgas, som släpper ut växthusgaserna koldioxiod, metan och dikväveoxid – bland andra – har människan orsakat jordens snabbaste temperaturökning någonsin. Varför, när vi vet detta, läsa en bok om växthusgasernas orsaker och verkningar? undrar kanske den oroade (alltså alla utom shejker, globala entreprenörer och Timbrodebattörer.) Är det inte dags att prata om vad vi ska göra och hur?

Jo, men bortom En obekväm sanning och medierapporteringen finns sammanhangen. Berättelserna som ger vid handen att den globala uppvärmningens drastiska verkningar – varmare väder, höjda havsnivåer, smältande isar, kraftigare oväder, intensivare torka och en framtid med miljontals klimatflyktingar – beror på rubbningar av system som fått utvecklas i hundratusentals eller miljontals år. Känsliga länkar mellan luft, jord, djur och växter som vi gör allt för att bryta.

När människan upptäckte kolets kraft – redan i slutet av medeltiden – började mängden växthusgaser i atmosfären att öka. Men ansamlingen tog riktig fart i och med industrialiseringen. Sedan artonhundratalet har halten av den mest omtalade växthusgasen, koldioxid, stigit från omkring 280 till 380 ppm, alltså 100 miljonteldelar. Det låter inte mycket, men handlar om den överlägset snabbaste höjningen av koldioxiod i atmosfären någonsin. En kurva som pekar rakt uppåt. Den som sett En obekväm sanning minns en putslustig blev-nästan-president följa koldioxidkurvan flera meter upp i föreläsningssalens luftrum.

Australiensaren Tim Flannery, ursprungligen däggdjursexpert, har ägnat decennier åt miljön och kom i slutet av 2005 med boken många väntat på; den sammanfattade bilden av klimatläget (på svenska i höstas.) Vädermakarna blev en global bomb och hyllades av bland andra Tony Blair, David Attenborough och moralfilosofen Peter Singer. (Intressant är att Flannery hyllar Blair som en av världens mest framsynta klimatpolitiker. Inte för att jag tvivlar på rimligheten i detta, men man kan ifrågasätta lämpligheten i att Blair i sin tur får hylla Flannery på den svenska utgåvans flik: "…Alla som läser Vädermakarna kommer att bli klokare på kuppen… Tony Blair").

Kritiker har menat att Flannery kan sina djur och sitt klimat, men att han brister i förslagen om vad som måste göras. För mycket du-kan-göra-det-själv-med-solcell och för lite storpolitiska resonemang således. Det kan säkert ligga något i dessa argument, men för den klimatoroade är Vädermakarna oavsett kritiken mycket intressant läsning.

Styrkan med Flannery, förutom att han sätter klimatet i ett historiskt perspektiv och visar hur jordens djur och växtarter förhåller sig till luftmassan ovanför oss, är att han stannar länge i skogarna; den lilla paddan sätts så att säga i ett sammanhang. Och just en art av detta djur, den gyllene paddan i Costa Rica, var den första som bevisligen dog ut på grund av klimatförändringarna under 80-talet. Nu håller en tredjedel av jordens grodarter på att försvinna. När känsliga ekosystem rubbas kan mängder av arter utrotas på mycket kort tid; insekter, pandor, larver, fåglar, isbjörnar. Forskarnas uppskattningar varierar, men man är överens om att många arter redan är på väg att försvinna. Om hundra år kan vi, liksom i affärsvärlden, tvingas ty oss till de standardiserade, globaliserade och stabila arterna, till 7-elevendjuren, som ser likadana ut överallt. Mångfalden förintad sedan länge.

Vädermakarna är viktig för den som vill förstå vad som håller på att hända med naturen och klimatet. Flannery rör sig mellan polerna, djungeln och öknen och behandlar flera mindre uppmärksammade fenomen i sammanhanget, till exempel korallblekning och global fördunkling. Korallblekning innebär kraftigt sammanfattat att korallreven dör på grund av den höjda havstemperaturen. Vissa forskare tror att Stora Barriärrevet utanför Australiens nordostkust kan vara i princip försvunnet om femtio år.

Global fördunkling, som fortfarande är tämligen outforskat, handlar om de partiklar som industrier och transporter släpper ut i atmosfären. Teorin är att partiklarna hindrar solljuset från att nå jordytan, och att den globala temperaturökningen på grund av dessa har hållits nere. I förlängningen skulle således renare luft, till följd av bättre partikelfilter, eventuellt kunna påskynda den globala uppvärmningen!

Global fördunkling utgörs också av kondensmoln från flygplan, vilka hindrar solens strålar från att nå jorden – och här kommer den elfte september på ett pikant vis in i klimatdebatten. Då en undersökning om styrkan på flygindustrins kyleffekt, alltså hur mycket solstrålning som hindras av flygets kondensmoln, skulle kräva ett totalt flygstopp under ett antal dagar, såg möjligheterna till ett sådant test länge minimala ut. Men vad terrorattacken mot World Trade Center 2001 ledde till var just ett totalt flygstopp. Och forskarna kunde knappt tro sina ögon. På en enda dag ökade medeltemperaturen i USA med en grad Celsius. Vad som inte låter som så mycket, är sensationellt, eftersom det handlar om medeltemperaturen över hela landet över ett helt dygn. Forskarna konstaterade att utan kondensstrimmor från flyget skulle temperaturhöjningen på jorden varit ännu större än den aktuella, 0,8 grader sedan 1850. Så i framtiden kan flyget såväl bidra till global uppvärming, på grund av dess höga koldioxidustsläpp, som leda till global kylning, tack vare kondensstrimmor.

Det värsta scenariot, om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser och medeltemperaturen ökar med sex grader, leder till katastrofala förändringar som ingen av oss kan förstå vidden av. Känslan efter att läst Vädermakarna är att inte ens forskare riktigt kan förstå det. Klimatmodellerna är förvisso tämligen säkra, men parametrarna är för många. När ett system faller ihop, kan ett ett annat följa med. Dominoeffekten kan inte säkert förutspås. Det verkar kunna gå åt helsike, hur åt helsike som helst.

Några exempel (hämtade från Tim Flannery och klimatförfattaren Mark Lynas):
- Vid en global medeltemperaturökning på 2, 4 grader försvinner Andernas glaciärer och tio miljoner människor blir utan dricksvatten.
- Vid +3,4 grader brinner Amazonas upp, vilket gör marken till en öken av sot och aska, vilken täcker stora delar av Sydamerika. Arktis smälter helt på sommaren och isbjörnen, valrossen och vikarsälen dör ut. Miljoner människor måste fly när Kalahariöknen sprider sig över stora delar av Afrika.
- Vid +5,4 grader smälter Antarktis istäcke och även avsmältningen av Grönlands is påskyndas. Slutligen stiger havsnivån med 70 meter. Sydostasien möter en vattenkris när Himalayas glaciärer försvinner. Majoriteten av mänskligheten flyr till de norra breddgraderna. Mattillgångarna tar slut.
- Vid +6,4 (ett tänkbart scenario) kan den ökade havstemperaturen leda till ett utbrott av det metan som funnits bundet vid havsbottnen. Sker detta fräser eldklot av metangas genom haven och luften. Haven förvandlas till syrelösa massor. Ökenområdena sprider sig nästan hela vägen till Nordpolen. I stort sett hela mänskligheten är utdöd och består av ett fåtal individer vid någon av polerna.

Domedagsprofetiorna slutar här: i utrotandet av varenda jävel. Men även om klimatfrågan är ändlöst deprimerande, vad är alternativet till sätta sig in i den? Att strutta runt och låtsas som att kommande generationer nog kan må bra av lite crazy hot-hot? Av vinodlingar i Gnarp. 55 grader varmt i Frankrike. Bangladesh som havsbotten.

Nio av tio? undrar någon.

Jo, det här är så förbannat viktigt.

Similar Posts:

• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Coffee table book on catastrophy
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Nu har han även gett sig in ”globaliserings”-debatten, med boken En värld. Här försöker han analysera några av de stora globala utmaningarna ur ett etiskt perspektiv. Det rör frågor som global rikedom och fattigdom, växthusgasernas effekter på klimatet, världshandel eller humanitära interventioner för att förhindra folkmord eller störta tyranner. Singer argumenterar i denna bok för att vi måste utveckla en global etik, till skillnad från många äldre filosofer som argumenterar utifrån ett nationellt perspektiv (inte minst får sig filosofkollegan John Rawls ett par kängor). Det fungerar inte längre, menar Singer. En global värld kräver en global etik och en global rätt.

Den globala etik som Singer förespråkar bygger i grunden på utilitarismen, tanken om att alla utsagor om vad som är rätt alltid ska utgå från vad som maximerar nyttan/glädjen i ett samhälle. Att tillämpa den principen på vår globala värld ger konsekvenser som att de rika länderna borde öka sitt bistånd till fattiga länder markant, istället för att satsa på att värna relativt fattiga, men (ur ett globalt perspektiv) ändå förhållandevis välmående medborgare i sitt eget land. Att de globala biståndsnivåerna inte ens kommer i närheten av FN:s mål om en procent av de rika ländernas BNP visar hur långt vi verkligen är ifrån att uppnå en global etik, hävdar Singer.

Hans utilitarism får i vissa fall anmärkningsvärda konsekvenser. Han argumenterar exempelvis också för att vi inte kan begränsa oss till de gamla principerna om en nations suveränitet över sitt territorium, utan måste verka för humanitära interventioner för att exempelvis förhindra folkmord (som i Rwanda eller Kosovo). Men, säger han samtidigt, det ska vi bara göra om den part som begår brotten inte är för stark. Det är etiskt fel att intervenera i Rysslands krig i Tjetjenien, eller Kinas agerande i Tibet, eftersom det skulle leda till ett stort krig med mycket lidande för båda parter.

Med andra ord; vi är moraliskt förpliktigade att stoppa mobbing om den som mobbar inte är för stark. Men om den som mobbar kanske också kan ge oss en känga, då ska vi tvärtom låta honom hållas. Logiskt om man är utilitarist, möjligen, men för en som inte bekänner sig till utilitarismen brukar det här kallas för dubbla måttstockar. I efterhand kanske man bör vara glad att Singer inte var rådgivare åt de brittiska, sovjetiska eller amerikanska presidenterna vid tiden för nazismens frammarsch i Europa?

Tyvärr känns det som om Singer har förlorat mycket av sitt tidigare sting. Det som skrivs i denna bok är i extremt hög grad en upprepning av vad många globaliseringskritiker redan har sagt, om och om igen, under många år. Singer är i och för sig både logisk och välstrukturerad i sin argumentation men det är inte tillräckligt för att boken ska kännas som ett särskilt meningsfullt bidrag till debatten. Den etisk-filosofiska analysen känns allt för kort, inte särskilt djupgående, och föga originell.

Framförallt känns mycket av det han skriver som tämligen världsfrånvänt eftersom en diskussion om hur den förespråkade globala etiken ska uppnås saknas. Man kan kanske hoppas att några av världens politiker läser och tar till sig av Singers globala etik, som på många områden skulle kunna göra mycket gott. Men chanserna att så kommer att ske känns i realiteten ganska små.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Förintelsen per definition
• Bristfällig miljöetik
• Vikten av att bekämpa ondskan