Det är inte böcker som jag inte gillade från början som jag menar. Det här händer med böcker jag trivs bra med att läsa, och läser flera timmar per dag ur. Böcker som jag läser de där tre fjärdedelarna ur på ett par dagar. Böcker som jag anser vara intressanta och spännande. Ända tills den magiska gränsen är nådd.

Det hände med Unni Drougges Heroine, Tomas Böhms Vienna Jazz Trio och Stephen Frys Lögnaren. För att bara nämna den senaste skörden av oavslutade böcker.

Händelser vid Kirkston Abbey var på väg att bli en sådan bok, men nu tänkte jag ju recensera den och kände därför mig tvungen att läsa klart. Så här i efterhand känns det som jag lika gärna borde ha skitit i det.

Upplägget i boken liknar mycket ett filmmanus. Scenbyten och parallella historier flyter fram genom och runtikring pojkskolans korridorer på samma sätt som i en film. Redmond har även använt sig av ännu ett filmiskt knep: att låta, exempelvis, ett ljud som inleder en scen förstärka en händelse som avslutade den förra. Ambitiöst och intressant, javisst. Jag sa ju att jag faktiskt gillade boken. Liksom jag faktiskt gillade de andra ovannämnda böckerna.

Det är bara det att när upplösningen börjar anas – lösa ändar börjar knytas ihop, tempot ökar – då tappar jag intresset. Någonting har författaren uppenbarligen missat.

Händelser vid Kirkston Abbey liknar Frys Lögnaren på de sätt att historien utspelas på ett pojkinternat och att båda böckerna försöker bygga upp spänningen genom att lämna stora bitar osagda för att sedan låta läsaren veta mer och mer. Man skulle nästan kunna tro att Redmond läst Lögnaren och beslutat sig för att skriva en liknande bok, fast lite mer Stephen Kingish.

Felet i Händelser vid Kirkston Abbey är att mystiken är mycket lätt genomskådbar. I och för sig upptäckte jag ett sakfel i min förhandssammanfattning när jag läst klart boken. Men det var ingen vidare aha-upplevelse jag fick.

Dessutom var boken lite mer Days of our lives än Stephen King. Hokus pokuset och den nagelbitande ondskan kändes lite för mycket såpopera när min första nyfikenhet lagt sig. Den sista handlingen som begicks i boken fick mig att slänga igen pärmarna med ett nyp i magen av genering. Istället för att framstå som en intelligent men skrämd person tedde personen i fråga sig som en riktig mes. Den känslan kan gått få stå för hela boken. Synd. De första tre fjärdedelarna gillade jag ju verkligen…

Similar Posts:

• Det normala vemodet
• Förvirrande
• En lättdrucken öl utan eftersmak
• King får ett återfall
• King kan bättre