När jag gick på gymnasiet anordnades demonstrationer mot globaliseringen. Jag deltog bara i en av dem och blev mest besviken. Jag kunde inte förstå vad det var vi kritiserade, allt var så abstrakt och allmänt hållet. Ärligt talat tyckte jag snarare om globaliseringen, för jag förknippade den med bra musik och utlandsresor.

Dessa ord formulerar Paolo Giordano i sin bok Smittans tid. Den är en reaktion på coronapandemin som bröt ut i början av 2020 och består av korta reflektioner kring det liv som påverkats av samhällenas restriktioner.

Som citatet visar, handlar inte författarens funderingar enbart om virusets framfart. Texternas innehåll har stor variation och jag associerar flera gånger till Sveriges Radios P1-program Tankar för dagen. Funderingarnas utgångspunkt är som förväntat coronapandemin. Men perspektivet vidgar sig till vårt behov av att kunna göra förutsägelser samt hur människan har gett förutsättningar till pandemin.

Författaren är personlig på ett sympatiskt sätt. Han utgår delvis från sin egen bakgrund som matematiker men skriver oerhört begripligt och konkret. Siffror är inte aktuella i reflektionerna, däremot vi människor – och vår livsstil.

Ett virus har stor hjälp av att människor förflyttar sig snabbt mellan länder och kontinenter. Men också det sätt människor våldför sig på naturen, menar Giordano. Att skövla orörda djungler innebär kontakt med okända mikrobiska världar. Att artdöden sker allt snabbare innebär att bakterierna som lever i värddjuren letar efter nya värdar att föröka sig i. Att djur föds upp i fabriksliknande miljö innebär att smittämnen frodas.

Virus hör till de många flyktingarna i miljöförstöringens kölvatten. Tillsammans med bakterier, svampar och protozoer. Om vi kunde lägga lite av vår egocentrism åt sidan skulle vi konstatera att det egentligen inte är de nya mikroberna som jagar oss, utan snarare vi som lockar fram dem.

I bokens korta stycken lyckas Giordano uppmärksamma flera viktiga slutsatser. I mina ögon är även tankarna som rör sig bortom naturvetenskapliga sfärer läsvärda. Han sätter ord på hur rädslan kan ta en människa i sitt grepp så att hon blir fördomsfull mot någon som stämplats som syndabock i ryktesfloran. Till och med välutbildade läkare kan få panik när blodsdroppen från en smittad patient fallit på golvet. Situationer med okända faktorer gör även rationellt betingade människors reaktioner drastiska.

Vi förlitar oss på att vetenskapen ska kunna tillhandahålla bra rådgivare till beslutsfattarna. Förvirrande känns det förstås när vetenskapens representanter drar olika slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller. Stor osäkerhet föds bland oss vanliga medborgare främst för att vi glömmer bort att även vetenskapsexperter har åsikter, menar Giordiano. När experter dessutom adderar det element som tillhör vetenskapens grund (Osäkerheten & Omprövandet) så tolkar vi det som gräl att förvalta på sociala medier.

Giordano förklarar bättre än Andri Snær Magnason (se recension Om tiden och vattnet) hur vår hjärna låser sig när den försöker hantera den alltmer komplexa verkligheten. Han glider inte i väg i sitt tema som islänningen, utan lyckas hålla kvar läsaren med varsam hand. Kanske för att han ser på sina egna tillkortakommanden och inte ser sig själv som obestridlig företrädare för en ekovänligare värld.

En karantän kan ge många möjligheter till att reflektera och skriva ned ord. När avsändaren dessutom använder en ödmjuk attityd som inbjuder till samtal mellan olika samhällsrepresentanter känner jag hopp inför framtiden. Varm läsrekommendation från mig!

Similar Posts:

• Om vad som aldrig blev
• Demokratins plus och minus
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Binas historia
• Vi apor och pengarna

”Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de är mellan två andra, men ändå ett steg bort i jämförelse med dem.”

Det är matematiken som är utgångspunkten i Paolo Giordanos prisbelönta roman Primtalens ensamhet. Eller rättare sagt, utgångspunkten är hur verkligheten med slumpens hjälp tenderar att skapa historier och mönster som går att återfinna i räknandet. Tal som är ganska lika, men som aldrig rör vid varandra. Människor som, om det fanns ett öde, borde ha varit nära varandra, men aldrig är det. Saker som kunde ha blivit, men som aldrig blev.

Eftersom jag, så länge jag kan minnas, alltid har tyckt om tanken på att det förutbestämda, det som en del kallar ödet, somliga för livets lott, och andra rätt och slätt för Gud, är det med en viss nyfikenhet jag börjar läsa berättelsen om Mattia och Alice. De är två primtal – två udda, eller åtminstone avvikande, personligheter som förs samman under skolåren av något som utåt sett kan tyckas verka som en slump. Mattia är den där skumma, men ändå lite söta killen i parallellklassen och Alice är den som med tonåringens obevekliga, men samtidigt känsliga blick, får upp ögonen för honom. Detta sker till stor del med hjälp av hennes vän, skoldrottningen Viola Bai, som tvingar Alice att erkänna sitt intresse och ordnar så att Alice och Mattia hamnar på tu man hand och måste kyssa varandra.

Det är den händelsen som utlöser vänskapen som senare ska gå vidare till en av de där kärlekarna som aldrig riktigt blir av. Alice och Mattia har både ett förflutet som tynger, båda har smärtor som till och från stänger dem ute från omvärlden och varandra. I Alices fall handlar det om en pressande men ändå givmild fader, en moder som så småningom insjuknar och dör, samt ett sedan tidigt påtagligt ätstörningsbeteende. För Mattia däremot ligger grunden till hans oro i en scen som utspelar sig i bokens början, där han överger sin förståndshandikappade tvillingsyster i en park. Mattia blir en kille med ärr på armarna, inåtvänd och onåbar för föräldrarna, med matematikböckerna som enda möjliga tillflyktspunkt.

Självfallet är både anorexia och självskadande viktiga ämnen. De är båda beteenden som ska tas på största allvar och bör skildras noggrant för att inte plattas till och bli klichéer, alternativt förringas ut i ett flyktigt skrapande på ytan. Å andra sidan är inte detta bokens fokus, och Paolo Giordanos avsikt är förmodligen snarare att använda dessa beteenden för att förstärka sina avvikande karaktärer, sina ”primtal”, än att fördjupa sig i problemen som sådana. Men, detta blir också bokens största dilemma. Någonstans i sin vilja att visa det där stora och laddade tappar Paolo Giordano bort sig. Alice och Mattia får visserligen båda en del starka scener, men det är som att dessa ändå inte räcker för att göra knyta ihop historien i sin helhet. Alice och Mattia förblir karaktärer vars känslor och personligheter man kan ana sig till, men aldrig riktigt känna. Att Paolo Giordano dessutom väljer att göra ett stort tidsmässigt hopp som efter ovan nämnda händelse med kyssen förflyttar karaktärerna till ”flera år senare” är också en av bokens brister.

Primtalens ensamhet blir aldrig en roman som får människor att tro på ödet. I stället lämnar den mig ganska ljummen och tvivlande, både när det gäller förutbestämda livshistorier och primtalen, vars kärlekhistoria kunde ha blivit något stort men som aldrig riktigt sammansluts.

Similar Posts:

• Tankar i pandemins fotspår
• Omåttligt populär italiensk bestseller
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• Den här historien