Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Problem med sanningen
• Lundkvist om Alexander
• När Moa träffade Harry