Jag var ett barn, jag hade begränsade referensramar. Dessutom var jag raka motsatsen till Yvonne ifråga om att uppfatta vad andra människor gjorde och sa. Yvonne hade alltid sett mer än det uppenbara, och ofta såg hon saker som inte ens fanns. Jag såg och hörde i stort sett bara det som ögat och örat uppfattade, det som var påtagligt och entydigt. Jag tolkade inte, spekulerade inte, överdrev inte – inte då i alla fall, inte när jag var barn. Jag betraktade, jag lyssnade. Å andra sidan – eller kanske just därför – uppfattade jag oftast det jag såg och hörde korrekt.

Pia-Lisa, bokens huvudperson och berättare, är en ohyggligt irriterande och förnumstig karaktär och jag tar som läsare snabbt parti för systern Yvonne, systern som klarar av att läsa mellan raderna och förstå saker. Pia-Lisa begriper ingenting och som läsare ligger jag steget före hela tiden. Det är en berättarstil som fungerar i början av romanen när Pia-Lisa fortfarande är ett barn. Då känns det logiskt att jag som vuxen begriper mer än hon gör. Men i den senare delen av romanen blir berättargreppet mest tröttsamt. Som ung vuxen lägger Pia-Lisa dessutom till ytterligare en otrevlig egenskap, hon blir egoistisk och empatilös mot de människor som uppenbarligen älskar och bryr sig om henne.

Om historien som berättas är förutsägbar så vägs den upp av en exakthet i beskrivningen av vardagliga detaljer som är fascinerande. En exakthet som man bara kan få om man betraktat sin omgivning noggrant och verkligen reflekterat över hur det känns med trampande kattassar och hur snö ser ut mot bilens vindruta. ”Jag betraktade, jag lyssnade” invänder Pia-Lisa i citatet ovan mot sin systers tolkande och spekulerande. Den blicken har uppenbarligen Ninni Holmqvist också. Och den blicken uppskattar jag mycket och det är den som får mig att överhuvudtaget läsa vidare.

Så vad handlar boken om då? Om en uppväxt på 60-talet och 70-talet med tidstypiska detaljer och med invävda händelser från världshistorien. Om en familj med två hårt arbetande föräldrar, en känd, folkkär pianist och en översättare. Två systrar som inte kommer särskilt väl överens och en barnflicka som är huvudpersonens allt. Den handlar om homo- och bisexualitet och om relationer och otrohet. Ja, det mesta trycks in och när jag slår ihop pärmarna efter att ha läst sista raden så kan jag inte riktigt säga vad den ville säga mig – egentligen?

Similar Posts:

• Att bli synlig
• Normbrytande familjelycka
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Driven och precis
• Så lätt och så svårt som kärlek

En sådan bild kan också Helle Helle ge av Dorte, den unga huvudpersonen i Detta borde skrivas i presens.

- Men vad tycker du om den här då? sa hon och sträckte ut alla fingrarna framför mig, naglarna var korallfärgade, färgen klädde hennes hand.
- Färgen klär din hand, sa jag.

Sådant är ungefär vad vi får veta om Dorte. Dorte tänker ibland på triviala saker. Oftare får vi inte ens veta vad hon tänker. Eller känner. Hon gör, hon handlar. Det framstår sällan som särskilt dramatiskt. Varför? Det får vi aldrig riktigt veta.

Att det finns något mer där under ytan – som med det berömda isberget – kan man ana. Saker fladdrar förbi, eller bara liksom finns någonstans i tomrummet bortom.

En graviditet som avbyts, föräldrarna hon undviker, förhållanden som går i stöpet, universitetskursen hon aldrig går på, texterna hon aldrig skriver. Men trots att romanen är skriven i jag-form är huvudpersonen märkligt undflyende.

Lika ofta som replikerna är trivialt uppriktiga, som ovan, kan de vara trivialt och hjärtskärande förljugna.

- Jag har alldeles glömt att fråga hur det går med Hardy, sa jag.
- Jo då, det går bara bra, sa hon. Då gick det alltså inte i alla fall.
- Det var verkligen roligt att höra, sa jag.

Är det inte lite som någon av Sandro Key-Åbergs lätt absurda ”prator”? Det faktum att huvudpersonen Dorte här talar med Dorte, den barnlösa mostern som hon är döpt efter och som står henne närmast, gör det kanske inte mindre bisarrt? Vilken författare döper sina två mest bärande karaktärer till samma sak? (Möjligen en som själv har samma för- och efternamn?)

Helle Helle har kallats den danska vardagstristessens drottning. Det är i så fall något slags förhöjd vardagstristess, som inte är tråkig alls. Även om ytan kanske är bedrägligt lugn, händer det mycket på få rader, eller mellan raderna. Två tidsplan varvas med varandra. Två försök att flytta hemifrån.

Men nej, inget av dem är skrivet i presens.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Färjstarkt
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• de som delar livet
• Förutsägbart om familjehemligheter

Tills det plötsligt inte går alls. Fästmannen meddelar att han behöver tid att tänka, att han har en biljett till Goa på sex månader och att han åker i morgon. Julie blir kvar med hopp och förtvivlan – och en lägenhet hon inte har råd att betala hyran för själv.

Där kommer jämnårige Sune in i bilden. Sune har två utgivna men ouppmärksammade novellsamlingar i bagaget. Han drömmer om den stora genombrottsromanen. För att frigöra tid och pengar säger han upp sig från sitt jobb på en bensinmack, säljer sin bostadsrätt och blir inneboende. Hos Julie.

Att det inte står rätt till med den där fästmannen fattar han ju ganska snart. I väntan på inspiration till den stora romanen börjar Sune intressera sig mer och mer för sin hyresvärd. Kanske kan till och med Julies liv vara inspirationen? Desperat skjuter Sune gränserna för vad som är okej framför sig (eller kanske snarare lämnar dem bakom sig, snabbt). När Julie faller i en trappa, krossar knäet och blir helt bunden till lägenheten får han chansen att komma henne verkligt nära, på flera sätt. Hur kan det här sluta annat än illa?

Det är inte bara det faktum att nästan hela romanen utspelar sig inom fyra väggar som ger en minst sagt klaustrofobisk känsla. Det har att göra med huvudpersonernas oförmåga att riktigt nå utanför sig själva, att se något annat än sina egna behov. Kirsten Hammann följer dem minutiöst, detaljerat, på ett sätt som både blir komiskt och påträngande. Här finns något slags mycket vardaglig undergångsstämning i deras egobeteende.

Julie och Sune är båda vanvettigt irriterande. De är så dumma, de är så könsstereotypa. Hon håller på att gå under om hon inte får gifta sig och skaffa barn. Han drömmer om litterära prestationer och berömmelse och runkfantiserar om allt som kommer i hans väg. Hon onanerar mest för att damtidningarna menar att man blir mer attraktiv och får finare hy av det.

Och ändå. Ändå är det något med de här dumma, klyschiga människorna som liksom kryper under huden på en. Hammann lyckas på något sätt både få mig att skratta åt dem och verkligen vilja veta hur det ska gå för dem.

Similar Posts:

• Den lilla världen och den stora
• Upphöjd vardagstristess
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Förutsägbart om familjehemligheter
• Årets roman är starkt lyrisk

Går du i författardrömmar? Du är inte ensam. Intresset för att skriva skönlitterärt har de senaste åren fullkomligt exploderat. Med det svenska deckarundret kommer lusten att tjäna snabba pengar på rolig sysselsättning, men inte handlar det bara om det? För i så fall skulle fenomenet stanna vid Camilla Läckbergs taffliga skrivarskola i Amelia. Nej, det vi ser är en uppsjö av skrivarlinjer med alla de inriktningar. Det väller ut böcker om hantverket skrivna av både kända och okända författare. Och nu har alltså tidningen Skriva lanserats i Sverige.

Att skriva är något vi i västvärlden lär oss behärska ungefär samtidigt som vi lär oss cykla, det vill säga ”alla” kan det. Eller alla ”kan” det. I skrivarlinjens begynnelse var skepticismen hård. Det hette att man omöjligt kunde lära sig att skriva om man inte redan från började ”hade det”. Skrivarlinjer var strömlinjeformande farliga experiment, som aldrig kunde leda till något bra. Men efterhand som kända författare föddes ur just dessa farliga experiment (Ninni Holmqvist, Mirja Unge, m.fl) blev fenomenet rumsrent, och idag har de allra flesta debutanterna i Svensk bokhandels katalog en eller flera skrivarlinjer i ryggen.

Nu är det ju fortfarande ingen räkmacka skrivarlinjerna erbjuder. Det hårda arbetet en författare utstår för att skapa sina verk i drömmen att bli antagen är lika plågsamt som det alltid har varit. Tidningen Skrivas hej-och-välkomna-text från chefredaktörerna Martin Karlsson och Per Adolfsson motar snabbt bort all kritik redan i inledningen. ”Du blir ingen Zlatan bara för att du går ner och kickar boll på grusplanen en gång i veckan”, helt enkelt. De sätter sin tidning i kontexten ”livsstilsmagasin”, och nog är det intressant när man tänker på det?

För det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för oss som gillar att skriva. Nu finns det det.

Anledningen till att jag avskydde Camilla Läckbergs tips och råd i Amelia, var att de var just strömlinjeformade. De var anpassade till en person som fungerade precis som henne själv. De speglade så att säga hennes skrivarprocess, men vi har alla olika skrivarprocesser. Skrivandet som hantverk går inte att lära ut på samma sätt som man lär ut snickeri eller matlagning. Hade det varit så, hade vi dels bara haft Camilla Läckberg-kopior i det här landet, och det hade väl varit tråkigt? Och dels hade vi haft en stor skara skribenter som gav upp på vägen, för att det utlärda arbetssättet inte passade dem.

Tidningen Skriva är upplagd som de flesta andra tidningar; den har sidor med roliga små notiser, den har ”experten svarar på dina frågor”, den har intervjuer med skrivande människor (kända som okända, men de allra flesta i det här numret har nått publicering), och den har längre artiklar om saker förknippade med ämnet. Jag slukar glatt författares efter författares ångest och glädje, funderar över om jag borde skaffa en skrivarlya laddad med kreativ energi, som Marie Hermansson har, eller om jag tvärtom kan jobba vidare i min röra av prylar, för det gör ju Birgitta Stenberg. Skillnaden i intervjuerna med författare är att fokus läggs på skrivandet som hantverk. Hur gör du? Vad tycker du om skrivandet som sådant? Varför skriver du? Det blir bra tips utan pekpinnar, och allra skönast är när Elin Grelsson i sin krönika skriver

Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Min favoritartikel i nummer ett är ändå Sju steg att lyckas med din roman. Den sträcker sig över just sju sidor, och erbjuder inte, som titeln åsyftar, någon form av paketlösning. Däremot erbjuder den goda sparkar i baken på vägen. För är det någon som ofta behöver en spark i baken, så är det en skrivande människa. Hur många har inte börjat på en roman och skrivit på i ett enda flöde, intensivt och underbart, fram till tjugo sidor där det plötsligt tar tvärstopp. Eller fyrtio sidor till och med, men samma tvärstopp. Tipsen handlar om såna saker som hur man bygger karaktärer, varför det är bra att läsa mycket när man skriver, hur man ska tänka när man bygger dialoger, varför det är viktigt att välja berättarperspektiv. Och även om jag har hållit på med skrivande i många år suger jag tacksamt åt mig varenda ord, och ser artikeln som en lista att återgå till. För nästa gång jag kör fast. För nästa gång manuset glider mig ur händerna, är bångstyrigt eller bara fullkomligt obegripligt.

Skrivande människor är bland de mest känsliga varelser som finns. Samtidigt är skrivandet ett sätt att få ur sig känslor som man annars går och bär på, som sätter sig i köttet och leder till tunga bittra böjda puckelryggar. ”Att skriva är att leva lite mer”, som Karlsson och Adolfsson glatt hojtar. Och nu får fler människor chansen att upptäcka det. Det enda jag saknar inför kommande nummer är mer blandning av genrer. Ge mig poesi och pjäsförfattare! Vidga fokus istället för att enbart hylla romanen! Kanske ett besök på en skrivarlinje? Och med risk att verka klyschig: jag vill veta om Guillou verkligen skriver sina manus på skrivmaskin…

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Det vilda skrivandet
• En poetik att lyssna till
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• En byggledare i konsten att skriva en roman

Dorrit Weger, bokens huvudperson och berättare, är författare, ensamstående och barnlös. Strax efter sin femtioårsdag hämtas hon av en bil med tonade rutor och förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material. Där kommer hon, tillsammans med andra umbärliga, att leva ett liv i lyx, utan att nånsin mer behöva bekymra sig om pengar, arbete eller bostad. Alla tänkbara behov kommer att tillfredställas.

På enheten hamnar människor som tidigare levt i samhällets marginaler i ett starkt socialt sammanhang. Men de förväntas också att delta i olika experiment. Att tillhandahålla sin kropp till forskning. Att donera organ till behövande ute i samhället. Och när man utnyttjats så mycket som möjligt läggs man in för slutdonation. Och efter en sådan kommer man aldrig tillbaka.

Ninni Holmqvists roman ställer stora frågor om människovärde och vilka som har rätt att leva och till vilket pris. Hon är också starkt samhällskritisk. Bakom idén med enheterna ligger ett ekonomiskt nyttotänkande där människoliv i princip inte har något värde i sig. Människans enda syfte är att producera fler människor, fler arbetare och konsumenter. Man ska vara lönsam för samhället. Först då är man behövd. Och uppfyller du inte det kravet duger du i alla fall som en biologisk reservbank.

Påfallande många av de umbärliga på enheten är verksamma inom olika konstnärliga yrken. "Folk som läser böcker tenderar att bli umbärliga. I hög grad", konstaterar en av de boende på enheten. Och har man en gång blivit stämplad som umbärlig så är det omöjligt att bli behövd igen. Oavsett vad som händer.

Ninni Holmqvist skriver lätt och flytande om ett ämne som väcker starka känslor. Jag blir arg när jag läser, jag blir störd, jag blir provocerad. Men jag blir också orolig. "Enhet" må vara ett fiktivt verk, men mycket av tankegångarna kan jag känna igen från vårt eget nutida samhälle. Människor bör vara lönsamma, på så många sätt som möjligt. Trots detta väljer många människor att leva på låga och oregelbundna inkomster för att kunna producera kultur som i sin tur inte är särskilt ekonomiskt lönsam. Förkastligt anser vissa. Men vi har fortfarande rätten att välja. I "Enhet" har den rätten eliminerats. Visserligen med samhällsnyttan som främsta motiv, men det är fortfarande en inskränkning av människors liv. Kan ett sådant samhälle då fortfarande kallas humant?

Similar Posts:

• Förutsägbart om familjehemligheter
• Tidningen som ger dig en spark i baken
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• Upphöjd vardagstristess
• Hadley briljerar i enkelheten