Jag är beredd att hålla med om det påståendet. I dagens alltmer mediala verklighet där vi ständigt tvingas värdera och placera all information som vi möter kan det verka tilltalande med en mer svartvit version av tillvaron om den så är historisk. På samma sätt kan man förklara framgångarna för Sagan om ringen som helt och hållet bygger på spelet mellan det goda och det onda. Verkligheten är dock aldrig så enkel. Alla tyskar var inte mördande nazister under 40-talet lika lite som att alla allierade var ädelmodiga demokrater.

Alla böcker är emellertid inte schablonmässiga och flera titlar är betydligt mer komplexa och ifrågasättande än andra. Hagberg framhåller Gitta Serenys publikationer och det är bara att skriva under på att de håller hög klass. Själv skulle jag vilja peka på Peter Englunds novell ”När man kämpar mot vidunder” (Brev från nollpunkten 1993) om den allierade bombningen av Tyskland som ett bra exempel inom genren.

Boken om slagskeppet Bismarck tillhör inte den mest överslätande kategorin men inte heller den mest ifrågasättande. Boken hamnar någonstans i mitten av skalan. Den har ett ganska ordinärt upplägg och inleds med ett översiktskapitel över den marina krigföringen för att sedan smalna av mot det specifika fartyget och jakten på detta.

Det hypermoderna slagskeppet Bismarcks uppdrag var att bedriva krig mot de för Storbritannien livsviktiga konvojerna på Atlanten. Fartyget blev dock upptäckt i ett tidigt skede och efter en katt- och råttalek på havet sänktes hon av allierade styrkor.

Det är mycket detaljer och förloppen förklaras ingående och i kronologisk följd. Det är lätt att få grepp om själva jakten vilket också underlättas av de kartor som visar var de respektive sidornas fartyg befann sig vid olika tillfällen. De ger också en känsla av hur stora haven egentligen är och hur komplicerad och slumpmässig jakten på det tyska flaggskeppet var. Bra är också att man försökt att lyfta fram människorna som verkade ombord på de olika fartygen. Det ger ansikte åt allt tonage.

Boken är ytterligare en pusselbit om det andra världskriget men känns för den skull inte särskilt viktig. Det är inte på något sätt den första publikationen om Bismarck och säkert inte den sista. Frågan är, med respekt för alla de som var inblandande, hur många fler det finns rum för?

Similar Posts:

• Invasionens anatomi
• Avlyssnad avgrund
• Nazistjägarna i verkligheten
• Majestix
• Stafettpinnen överlämnas

Realistiskt. Nära. Ur (den amerikanska) soldatens synvinkel.

Filmen och den uppföljande tv-serien kan därmed markera ett slags stilbrott i krigsfilmens historia, inte minst vad gäller kamerarörelser, men kanske allra främst ljudet. Plötsligt ven det lika verkligt i biomörkret som på Normandies stränder. Den traditionella krigsfilmens smatterband hade kompletterats med kulor som slog in i kroppar och klingande metalliskt av rikoschetter.

Två produktioner från USA signerade Steven Spielberg och Tom Hanks. Bägge med avstamp i de allierades invasion av Europa sommaren 1944 – Operation Overlord. Det kanske inte är så konstigt eftersom inledningen till det hela, själva landstigningen, har satt sig djupt i det amerikanska allmänmedvetandet, djupare än i britters, kanadensares och fransosers.

Genom en rad olyckliga omständigheter kom många amerikanska ungdomar att offras på Omaha beach. För Europas frihet och fred. Så ser i alla fall amerikanarna på det hela (det är nog den konkreta bild som kommer för många när det talas om Europas "skuld" till USA). Det stämmer i det första fallet men inte i det andra.

Europas fred, eller Tysklands undergång om man så vill, var något som den Röda Armén metodiskt ombesörjde på östfronten. Efter Stalingrad var det ingen hemlighet bland militärer i bägge lägren att det bara var en fråga om datum och till vilket pris. Men, hade inte västmakterna öppnat en andra front skulle Röda Armén rullat betydligt längre än till Elbes stränder och därmed införlivat betydligt större landområden bakom den järnridå som några år senare var ett faktum. Och det är där den frihet som västeuropa tillskrivit sig efter kriget kommer in.

Om upprinnelsen till allt detta handlar Avgörandets ögonblick (sic!: något krigs-slut-avgörande var det alltså inte frågan om). Man kan med rätta fråga sig vad två svenska militärhistoriker har för att än en gång skildra historiens kanske mest omskrivna militära operation. I förordet slås dock fast att mycket av den existerande litteraturen är begränsad, glorifierande, för subjektiv; segraren skriver historien och allt det där.

Ansatsen är alltså att leverera den objektiva och heltäckande bilden av invasionen. Men lyfter man perspektivet till en mer akademisk nivå, är risken stor att fastna i faktamalandets gytter. Förlustsiffror hit, tonnage dit. Militärhistorikern och forskaren i författarna gnuggar händer! Tyvärr är det lite för mycket av den varan även i Avgörandets ögonblick. Och detta trots inkallade ögonvittnen här och var. Det är ju ändå människor det handlar om, inte divisioner och förband som flyttas runt som vore det ett parti Risk.

Kort sagt, man förklarar invasionens anatomi men missar dess själ. Den senare kanske du hittar i Cornelius Ryans gamla klassiker Den längsta dagen.

Som Rädda menige Ryan fast på pränt.

Similar Posts:

• Day of days
• Ok om andra världskriget
• 11:e september del 1
• Majestix
• På cykel med hemliga dokument