Simon är 15 år och drömmer om att gå fotbollsgymnasium. Drömmen slår in, och på ytan är allt frid och fröjd. Men privatlivet kantas av stora bekymmer. Som att familjen ska flytta till en ny stad. Som att mamma inte finns längre. Och när tränaren i förbigående tipsar Simon om att gå ner lite i vikt, det skulle öka hans snabbhet på plan, leder det till ett farligt överdrivet fokus från Simons sida.

Jag har själv erfarenhet av ätstörningar och det är lätt att känna igen sig i Simons våndor, planeringen av intag och kasten mellan det stolta i att inte äta något alls, och de fruktansvärda skuldkänslorna när kroppen säger ifrån och du måste vräka istället. All hjärnverksamhet blir centrerad kring just vad du får äta, när du får äta, om du får äta. Det här är en viktig bok som absolut bör läsas av unga, både fotbollsspelare och inte fotbollsspelare.

Ja, innehållsmässigt vill jag verkligen rekommendera den här boken. Jag har bara väldiga problem med utförandet. Språket. Det är inte så att det är komplicerat eller svårt. Tvärtom; jag läser den här boken på en förmiddag. Det är tyvärr ingen komplimang, jag sträckläser för att bli av med den. Rent krasst tycker jag att om en bok ska vara värd att vara just en bok, ska den tillföra något stilistiskt som inte hade kunnat göras bättre på annat sätt, i annan form. Som det är nu hade jag föredragit att se denna bok som film. Christoffer har inget särpräglat i sitt språk som sticker ut. Det är snabbläst och kanske är det positivt för ungdomar som är ovana läsare? Men i så fall vänder jag mig mot utformningen, där layouten med fördel kunde varit luftigare.

Det är kaxigt och roligt att använda sig av Zlatans roman som mall för omslaget, men för mig var det också lätt förvirrande. Jag förstod faktiskt inte att det här var en ungdomsbok förrän jag läste om boken på Hois hemsida.

En intressant bihandling, som tyvärr mest passerar som bihandling, är funderingarna kring den egna sexualiteten. Är Simon homosexuell? Det är förstås inget som behöver skrivas ut tydligt, men jag gillar funderingarna kring den egna kroppen, eftersom de bildar ett försök att förstå ätstörningar på ett djupare plan. Även ett övergrepp florerar i bakgrunden. Som läsare saknar jag att dessa detaljer inte lyfts upp till ytan. Det är snyggt med undertext, men som det är nu känns det mest som trådar som inte knyts ihop på slutet, utan lämnas irriterande fladdrande.

Som sagt: innehållsmässigt är det här en angelägen bok som sticker ut och behövs, och jag kan se framför mig hur den kan göra mycket gott åt söndriga själar. Stilmässigt har Niclas Christoffer långt kvar till att imponera.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Äta bör man
• Mycket tyngre än det här blir det inte
• Att gräva fram det unika

Den här veckan recenserar Oscar den sydkoreanske författaren Kyung-Sook Shins Ta hand om min mor – en berättelse om att felaktigt tro sig känna en nära anhörig utan och innan, men där det visar sig att alla sanningar enbart består av att man tagit personen för given. Att den man tror sig känna bara är en roll i förhållande till en själv och inte en individ.

Lina skriver om Niclas Christoffers debut Som Zlatan fast bättre, en ungdomsbok om ätstörningar, riktad till killar. Hon gillar tanken men är inte lika förtjust i utförandet av boken.

Marie har läst Svenska öden, en sammanställning av personporträtt ur tidskriften Filter. Hon fascineras verkligen av dessa människoöden och uppskattar de långa, litterära reportagen. Däremot är hon mer tveksam till att läsa om dem samlade i en bok och läser hellre den formen i just tidskrifter.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Det skulle kunna vara din familj
• Sommarläsning 2014
• Starkt innehåll, tråkigt språk