1920-talet var en tid för fest och glamour i de västeuropeiska ländernas jetsetliv. Såren från det andra världskriget slickades, jazzen tog plats i nöjeslokalerna och champagnekorkarna flög i luften medan pärlhalsbanden fladdrade i takt med musiken. Allt vände år 1929 då många tvingades att panta eller sälja sina smycken. Börskraschen på Wall Street ledde snabbt […][...]

Efter bara ett par sidor av Elizabeth Strouts senaste roman på svenska, Åh William! (2022), är jag bästis och bundis med huvudkaraktären Lucy Barton. Lucy, som jag redan är bekant med från de lågmälda, inkännande, insiktsfulla, rörande och berörande romanerna Mitt namn är Lucy Barton respektive Vad som helst är möjligt. Läsaren sugs effektivt in i handlingen […][...]

Den där åldern – att vara nitton år och ha fixat ett sommarjobb i stan! Sen bara en gnutta flax för att det ska lösa sig med annat: Att inte hitta till jobbet, att inte känna någon – inte ens personerna som också ska bo i lägenheten. Beth lyckas med nöd och näppe undvika att […][...]

116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga […][...]

LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.” Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från […][...]

Lea kommer till New York och efter en natt på ett vandrarhem läser hon lägenhetsannonser och hittar snabbt en som kan passa – Alice söker någon att dela sin lilla tvåa med. Så börjar en sommar som är ett mellanrum mellan barndomen och vuxenlivet, med ansvarslöshet och vänskap och andra spelregler – när en hyreshöjning […][...]

Har ni hört historien om när Michael Jackson, Marlon Brando och Elizabeth Taylor dagen efter 11 september-attackerna bestämde sig för att fly från Manhattan och världens undergång genom att hoppa in i en bil och köra därifrån? De ska tydligen ha tagit sig ända till Ohio, trots en lång rad pit stops på Kentucky Fried […][...]

Jag kommer inte ihåg när jag läste Glaskupan för första gången, men kommer fram till att det måste vara minst 25 år sedan. I och med Elin Cullheds Eufori och en plötslig besatthet av Sylvia Plath läste jag om den med ny behållning.  I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood […][...]

”Du får aldrig springa i vita områden.” Miah har hört det sedan han var liten. En gång när han var runt tio hade han slitit sig loss från sin pappa och spurtat iväg längs Madison Avenue. När hans pappa kom ifatt honom tog han tag i hans axel. Du får aldrig springa i vita områden, […][...]

Sommaren 1953 anländer Sylvia Plath till New York. Hon är tjugo år och en av tjugo unga kvinnor som valts ut för att göra praktik på Mademoiselle, en modetidning med litterär profil (om man nu kan tänka sig en sådan). De bor på kvinnohotellet Barbizon, deras dagar är fyllda av hårt arbete och glamourösa tillställningar. […][...]