I romanen Coyote presenteras viltvårdaren Raphaëlle redan på första sidan. Hon besöker en hundkennel och ska köpa en husky. Förhållandena på uppfödningskenneln får inte högt betyg. Med sig tar hon en hundvalp som ”ligger och darrar på sin bädd av hö medan de andra valparna rullar runt tillsammans.” Vidare får vi veta om Raphaëlle att […][...]

Klivet på stigen där du trampat många gånger överväldigar dig. Du känner hur den väl insuttna fåtöljen uppmärksammar hela dig när du kurar där. Väggklockans slag är som en lugnande smekning över din kind. Vissa platser, vissa ting lämnar spår i din kropp. Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon […][...]

Hur skriver man en historisk roman där huvudpersonen befinner sig längst ned på samhällsstegen? Slavar, trälar och livegna som inte ens fått ett eget namn är svåra att spåra i arkiven. De flesta betraktades som ting och byttes ut när de var utslitna. Men det hindrar inte författare att försöka, och i svensk kontext finns […][...]

Sanna Manders omslag till Susanne Ringells bok Att avskalas ett liv är fascinerande. Blommor och frukter mot en svart bakgrund. Som en flamländsk väv. En barockmålning. Växterna är hängande, något övermogna i fylliga färger. Flugor på fruktskalen. Kniven längst ner. Redo att skära. Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats […][...]

I sitt efterord har Judith Kiros ett citat av Dylan Thomas, där han förklarar en del av sin poetik: ”Jag vill inte uttrycka vad andra människor har känt – jag vill slita bort någonting och visa dem vad de aldrig har sett förut.” Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte […][...]

Östnyländsk landsbygd. Avfolkningsbygd. Men lantmäteriförrättningarna har sin gång. Med män och hundar. Markägare. Men den här gången ute på mossen med lantmätaren Git Laudrup i spetsen blir det inte bara domslut utan också likfynd. I det våta hittas Pekkan. Sorgebarnet. Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste […][...]

Ibland ställer jag mig frågan, hur människor orkar ta sig an vardagen i krig. Så tycks också fallet ha varit för författaren Andrej Kurkov. I romanen Grå bin ägnar han sig åt att porträttera Sergej Sergejevitj som bor på en plats som hamnat i gråzonen mellan två stridande parter. Platsen ligger i Donetskregionen, i östra […][...]

I anslaget till Sjóns nya diktsamling som översatts till svenska med titeln Nattarbete citerar den isländske poeten, nyligen belönad med Svenska Akademins nordiska pris, Leonora Carrington. Hon, konstnär och författare med surrealistisk inriktning, skriver: ”Högra ögats uppgift är att titta i teleskopet/medan det vänstra ögat tittar i mikroskopet” Man kan tillåta sig att låta dessa […][...]

Vilket djur har blått blod, tre hjärtan, näbb och en hjärna som sträcker sig ut i armarna? Rätt svar: bläckfisken. Detta mytomspunna djur bär fortfarande på många hemligheter. Men redan på första uppslaget utlovas fakta snarare än sägner. Det var aldrig någon jättelik Kraken som drog med sig skeppen ner i djupen på Nordatlanten. Nej, […][...]

I veckan dök en riktigt fin julklapp ner i postlådan, den klassiska boken Tomtar av Wil Huygen och Rien Poortvliet. Första gången jag stötte på boken som barn var av en ren tillfällighet. Vi var i fjällen en vecka och i stugan vi hyrde fanns den här spännande boken om tomtar. Jag kände ju igen […][...]