I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

För på samma sätt som Freja bildar en geografisk avgränsning, och därmed ger ett gemensamt sammanhang för intrigerna, så utgör den trånga Midaqq-gränden allt detta i boken med samma namn. Grändens befolkning är minst lika diversifierad som besättningen på Freja och här samsas allt från direktörer till tiggare. De flesta söker lyckan, inte lika många finner den, men alla har åtminstone synpunkter på övriga invånares strävan. För integritet är en lyxvara i denna trånga tillvaro, och detta oavsett om man är rik eller fattig. Alla vet ju att direktör Ulwan dagligen konsumerar specialtillverkade kärleksdrycker för att kunna tillfredsställa sin unga fru, att kaféägaren Kirsha snarare söker sin lycka hos yngre män än hos sin fru, eller att bagaren Jaada dagligen blir misshandlad av frun Husniya. Allt detta pågår, skvallras om, glöms bort, för att sedan börja om igen. Invånarna snarare roas av varandras levnadsöden än förfasas över de laster som lika lite går att bryta som att utföra diskret med så många nyfikna ögon på en så begränsad yta.

Även denna bubbla försvann och Gränden hängav sig åter åt sin eviga förmåga till glömska och likgiltighet. I enlighet med sin vana fortsatte den att gråta på morgonen ”” om det fanns fog för tårar ”” och skratta på kvällen och dess emellan knarrar den av dörrar och fönster som öppnades och stängdes.

Midaqq-grändenskrevs 1947, vilket betyder decenniet före Kairo-trilogin (Mellan de två slotten, Längtans slott och De förflutnas trädgård) som gav Naguib Mahfouz hans internationella genombrott, och hela fyrtio år innan han mottog nobelpriset. Men det är ändå ett verk av en mogen författare. Romanen är välskriven, men använder sig av ett ganska enkelt språk, och även om dialogen ibland ter sig lite högtidlig, inges känslan att karaktärerna använder ett inte helt obetydligt mått av ironi när de till exempel alltid blandar in Allahs vilja i samtal, fast syftet enbart är personlig vinning.

Karaktärerna är annars det starkaste elementet i boken, vilket möjligen kan förklaras med att miljöerna är, om än väl beskrivna, så ganska begränsade. Men det undgår ingen läsare att gränden, även om den är det nav kring vilken alla personers liv i den här berättelsen kretsar, trots allt bara är en liten, fattig men allra främst en fullkomligt obetydlig del av jättestaden Kairo. Men trots det vill de alla, med några få undantag, helst inte lämna sin gränd utan leva sina liv här.

När man läst färdigt denna roman tror man sig ha en ganska klar bild av hur livet i Kairo gick till under det tidiga 40-talet, men samtidigt bör man ju betänka att invånarna i Midaqq-gränden 2009 också tror sig ha en ganska exakt bild av hur det är att jobba på en Finlandsfärja.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna revolutionen
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Livet bakom det politiska våldet
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Det krävs en by?