När jag tar tag i att läsa Ann Cleeves deckare om polisinspektör Vera Stanhope – efter att ha följt henne på tv i åratal – så har jag redan läst de hittills tre böckerna i serien om Matthew Venn i norra Devon. Det gör att jag nog förväntar mig en viss form, en ganska snabb […][...]

Vid kusten i Northumberland i norra England ligger Holy Island, eller Lindisfarne. För oss nordbor är platsen förmodligen mest känd för att det första kända vikingaanfallet skedde där år 793. Det brukar räknas som starten på vikingatiden. Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en […][...]

När jag nämner Mons Kallentofts deckare är det inte ovanligt att mina vänner och bekanta säger att de inte riktigt vågar läsa dem. Böckerna är liksom för otäcka. Men för mig är det tvärtom. Jag ser fram emot dem som vore de en släkting eller en riktigt god vän. Hur har polisen Malin Fors i […][...]

När jag påbörjar Susanne Bolls fjärde bok om psykologen och deckarhjältinnan Vera Lilja så är det också den fjärde jag öppnar utan att egentligen gilla dem. Det finns en väldigt enkel förklaring till att jag ändå läser dem: de utspelar sig, åtminstone delvis, i Motala, en stad som med allt sitt vackra vatten har en […][...]

Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Sedan en spådom 1965 förutsade att den då 17-åriga Frances Adams skulle bli mördad har hon varit besatt av att lösa mordet på sig själv. Man kan väl säga att hon på detta sätt gått sin omgivning ganska mycket på nerverna under de senaste sextio åren. Ingen har tagit hennes oro på allvar. Förrän nu. […][...]

Brukar ni tänka på att det alltid finns olika sidor av en historia? Att vi kan uppleva en och samma händelse på så olika sätt? Ibland när jag hör någon vän återberätta något vi varit med om tillsammans för någon annan, kan jag undra om vi var med om samma sak? Med detta i tanken […][...]

Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält. Jag läser med stort nöje Denise […][...]

Vi får komma in på en hotellbar i Amman, mitt i ett ständigt pågående samtal främlingar emellan. I bakgrunden sitter ett jag som iakttar allt och verkar vara den enda som vet varför bartendern plötsligt faller ihop, död, precis efter tolvslaget. Kvällens händelser rullas sedan upp: tiden hackar sig fram baklänges, blickar utbyts, lögner presenteras […][...]

Jag var inte helsåld på Linda Ståhls debut, och hade nog inte tänkt läsa fler av hennes deckare. Det är såklart intressant med en ickebinär kriminalpolis i huvudrollen, men i övrigt föll jag varken för intrigen eller miljön. Rika Höllviken kändes som en femtielfte välbärgad deckarmiljö, och parallellhistorien, som fick sin förklaring först allra sist, […][...]