Romanen Utbryterskan tar vid där Annika Åmans debutverk Lumpänglar (2022) slutar. Huvudkaraktären Alma Laakso upplevde tragedier och livsförändringar i slutet av den förra boken. Den lilla sonen drunknade i ån, hennes man, vävmästaren på fabriken, försvann till Sverige och Alma med dottern Saga får söka sig husrum i arbetarkasernen Sarinelund. Alma degraderas vad gäller arbete: […][...]

Två väninnor i nutida Mexiko gör en pakt om att aldrig skaffa barn. De är båda övertygade om att moderskapet fängslar kvinnan i en förlegad roll som inte tillåter individuell frihet eller utveckling. Ingen av dem är villiga att gå med på det. Men så går åren och plötsligt har deras åsikter gått isär. Laura […][...]

Vanligen ställs man till svars för sådant man gjort, inte för sådant man inte gjort. Det finns såklart undantag, där underlåtenhet är nog så graverande, men också en annan typ av gråzoner: de där man bryter mot normerna. Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. […][...]

Det är svårt att veta vilken ände jag ska börja i när jag ska försöka beskriva Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofas. Den är stundtals helt genial, stundtals tappar författaren bort mig under ett längre sidospår som jag aldrig riktigt förstår var i berättelsen det hör hemma. Men på det hela taget är […][...]

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk. Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen. Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens […][...]

minuterna innan jag fanns vem levde i mig då vem tog mina händer och bar ut mig var jag en hare hade jag en hares själ darrande intill hjärtat Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på […][...]

Anne upplever kronisk smärta i bäckenet och knäna. Läkarna säger att det kan bero på trauma. Men vilket trauma är egentligen rimligt att referera till? Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell […][...]

I ett alternativt, eller potentiellt framtida, samhälle har vetenskapen äntligen rått bot på biologins grundläggande ojämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor bär inte längre barnen i sina kroppar och knyts till dem genom amning när barnet är fött, utan foster planteras i konstgjorda livkapslar utanför kroppen. När de fötts kan de sedan, tack vare mjölkinjektioner […][...]

Är det möjligt att vara både mamma och författare? Är det möjligt att skriva om man inte är redo att offra allt, inklusive sitt eget barn? Det är frågor som Olga Ravn försöker reda ut i denna autofiktiva, formvrängande redogörelse för tiden efter att precis ha blivit mamma. Jaget, Olga, är orolig och har ångest […][...]

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde […][...]