Av någon anledning har jag aldrig läst någon av Mikael Parkvalls böcker. Tack vare att jag hittade Lingvistbloggen fick jag även upp ögonen för denne lingvists alster, och nu blev det dags. Efter de första kapitlen är jag helfrälst. Roligt, bitskt, men ändå vänligt och aningen … tja, liksom suckande. Men efter drygt halva boken […][...]

Åh, det är så slappt nu förtiden! Alla säger mig istället för jag och han istället för honom och vart istället för var och typ och ba och liksom. Dessutom är det ju alla dessa engelska låneord med tillhörande avskyvärda apostrofer. Och sär skrivningen ska vi inte tala om. Shit, hur ska det gå liksom, […][...]