dagensbok.com » Mary Renault

Mary Renault "Alexander min härskare"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Bagoas, kung Darius unge enuck, som efter dennes död hamnar i Alexanders tjänst, minns tillbaka sitt liv. Han minns den kärlek och vänskap som kom att råda mellan honom och den makedoniske kungen. Berättelsen är fiktion men mycket av det som beskrivs går att härleda historiskt. Bagoas öde finns dokumenterat, om än fragmentariskt. Att han stod högt i kurs hos Alexander verkar emellertid avgjort och han är den enda individ som faktiskt omnämns som kungens älskare.

Precis som så många andra skönlitterära skildrare av Alexander den store vilar Mary Renault sin berättelse på de antika källorna. Hon har också gjort ett val som inte heller är särskilt ovanligt. Hon skildrar kungens händelser genom ett andrahandsperspektiv, genom Bagoas ögon, eller som hon själv säger om boken att den ”är endast avsedd att vara som ett kameraskott, taget ur en sidovinkel, med vissa ting i starkare belysning”. Det som drar till sig mest ljus är inte, som brukligt, de enorma erövringarna, de krigiska bragderna eller det politiska spelet. Renault har satt fokus på den privata Alexander och hans kärleksliv utan att för den skull inte helt och hållet missa det politiska spelet.

Bagoas öde, i Renaults tappning, är både tragiskt och lyckligt på samma gång. Hans far mördas när han är mycket ung och han tvångskastreras av sina kidnappare. Han tvingas in i en brutal prostitution, vilket var vanligt för unga, vackra enucker, innan han till slut hamnar vid det persiska hovet och dess kung. Livet ter sig allt bättre men när Darius flyr undan Alexander och sedermera mördas hamnar han åter i kylan. Efter en tid hamnar han dock hos sin nye herre och kärlek uppstår. Det är ingen okomplicerad, romantisk kärlekshistoria som målas upp utan snarare ett komplext förhållande mellan en ibland underlägsen tjänare och hans kung varvat med perioder av förtrolig jämlikhet mellan de båda. Det visar sig inte vara lätt att vara förälskad älskare till en storkonung. Bagoas får ständigt brottas med sin svartsjuka till Alexanders barndomskamrat och älskare Hefaiston och till kungens gemål Roxane.

Genom Bagoas får vi alltså ta del av en något annan bild av Alexander än den som oftast är den gängse. Det känns som om man här på ett förnämligt sätt kommer nära, nästan under huden på den ofta uppifrån porträtterade kungen. Kungen åt faktiskt, han drack (om kanske inte så mycket som hans belackare påstått) och hans känsloliv framstår som helt mänskligt. Den utveckling som Alexander genomgår i boken är en stor mans utveckling och då inte bara på det politiska planet. Det är den unge, hetsige makedoniern som transformeras till en allt mognare och klokare individ som försöker ena det rike han erövrat samtidigt som han försöker vara en god människa och älskare. I Renaults livfulla, antika värld är Alexander helt och fullt en hjälte men han är inte en hjälte utan fläckar. Alexander segrar men han gör också misstag och han får betala för dem och det är just denna betalning som Mary Renault åskådliggör på ett så förtjänstfullt sätt. Porträttet får helt enkelt liv vilket gör att Bagoas älskare, den segrande storkonungen verkligen framstår som både Alexander och stor.

Arrianos "Alexander den store"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Mastodontfilmer med antika motiv har på senare år fått ett uppsving. Ett flertal av dessa har också historisk bakgrund. Gladiator, Kampen om Gallien, Attila, Julius Ceasar och Troja är några exempel. Den nya animationstekniken har gjort storskaliga och pompösa filmatiseringar möjliga till bråkdelen av den kostnad det tidigare krävdes när tusentals statister skulle samlas. Problemet är bara att de flesta av de här filmerna blir riktiga kalkoner. Regissörer och producenter tycks allt som ofta använda fräck teknik som ursäkt för ett dåligt och ogenomtänkt manus. Ovan nämnda Troja är ett typexempel. Här har man, trots jättebudget, misslyckats med allt från manus och casting till animationer och kameraåkningar. Så när det är dags för den första av två stora filmsatsningar om Alexander den store är det inte utan oro man förhandsbokar sin biobiljett.

Som tur är finns det alltid böcker. En god bok slår en film nio gånger av tio och när det gäller Alexander finns det en hel bokbuffé att trösta sig med ifall Hollywood sviker.

Greken Arrianos skildring av Alexander den stores liv och erövringar betraktas ofta som den främsta av de antika dito. Detta trots att den skrevs drygt 500 år efter huvudpersonens död. Ett av skälen till verkets uppskattning beror sannolikt på att många av de samtida betraktelserna, vilka gått förlorade, finns indirekt representerade hos Arrianos.

Arrianos vilar sin framställning i huvudsak på två källor. Den ena är Ptolemaios som följde Alexander under hela hans liv. Han var barndomskamrat och sedermera befälhavare under flera strider. Efter Alexanders död blev han kung i Egypten och det var troligtvis då han skrev sitt verk om Alexander. Från Ptolemaios hämtar Arrianos uppgifter bland annat om armén och de krigiska inslagen. Den andra framträdande källan som Arrianos använder är Aristobulos som även han deltog i den makedonske kungens expeditioner. Härifrån hämtas uppgifter om det som hamnar utanför det rent militära, exempelvis om geografi och natur. Arrianos anväder sig dessutom av ytterligare källor så hans underarbete verkar vara för tiden välgjort. Trots detta är han inte särskilt noga med att ange var de exakta påståendena i boken är hämtade.

Vad gäller objektiviteten, som ofta är ett problem i antika framställningar, är det tydligt att Arrianos känner både samhörighet med och beundran för Alexander. Han presenterar dock olika versioner av flera händelser och trots de tydliga sympatierna för protagonisten bryter Arrianos emellanåt in och talar om när han tycker att kungen handlat orätt.

Språket och berättandet är rakt och lättläst vilket gör att helhetsintrycket känns relativt modernt. Att så är fallet beror naturligtvis också på Ingemar Lagerströms utomordentliga översättning som helt klart har gjort denna snart 2000 år gamla skrift mycket tillgänglig.

Så är det så att ni efter ett par timmar i biomörkret inte fått se annat än en spikrak actionrulle där Alexander är en helt igenom heterosexuell och alltigenom god hjältekonung (den risken är dock förmodligen större när det gäller Baz Luhrmanns version som kommer om ett år) kan man med fördel läsa Arrianos, Renault eller Lundkvist för att få sin bild av hjälten justerad och därmed mer korrekt (se övriga bonusrecensioner). Och är filmen superbra kan man gott läsa böckerna ändå.

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones som går upp idag. Att Manfredis version har potential att bli film verkar dock avgjort. Berättandet är både rakt, okomplicerat och spännande vilket är tre kriterier som Holywood ofta efterfrågar.

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.

dagensbok.com » Mary Renault

Mary Renault "Alexander min härskare"

Similar Posts:

Arrianos "Alexander den store"

Similar Posts:

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Similar Posts: