EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Similar Posts:

• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Skriv nåt bättre själv!
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Det är på sätt och vis en uppmuntrande tanke. Aldrig skall bokberget sina. Men ändå. Ibland blir man lite beklämd. Det finns en massa författare och böcker därute i historiens mörker som ingen pratar om. Och tyvärr är det inte alltid de bästa, mest intressanta eller läsvärda författarna som får äran att leva vidare.

Ett säkert sätt att se till att ingen läser en viss bok är att säga att den hör till populärlitteraturen. Marie Sophie Schwartz (1819–1894), till exempel, har du med rätt stor sannolikhet inte läst. Hon sålde ruskigt många böcker världen över, och nuförtiden säger alla att hon skrev skräp. Mannen av börd och kvinnan av folket hörde till hennes bäst säljande bästsäljare. Det gör förstås att den är intressant redan som ett litteraturhistoriskt dokument: till skillnad från många av de så kallade klassiker som din gymnasielärare tvingade dig att läsa så har den här boken berört (och därmed haft någonting att säga till) större delar av befolkningen än de som skrev litteraturhistorien. Men det må vara hänt. Det är ju faktiskt inte historia vi pratar om här, utan litterär kvalitet, eller hur? Om den där svenskläraren som prackade på dig klassiker i gymnasiet hade vetat vem Schwartz var så hade hon eller han säkert kunnat argumentera väldigt övertygande emot att du skulle läsa Mannen av börd och kvinnan av folket. Troligen hade hon eller han sagt någonting om populärlitteraturens ytliga karaktärer och banalitet. Helt säkert också: "Ett säkert tecken på kvalitet är tidlöshet. Marie Sophie Schwartz böcker har helt enkelt inte så mycket att säga oss idag."

Det kommer säkert inte som en chock för dig, men det kan vara värt att påtala i alla fall: din gymnasielärare visste inte vad hon eller han pratade om alla gånger. Jag tänker inte gå närmare in på vilken underlig och ologisk beteckning "populärlitteratur" är, utan nöjer mig med att säga att den är underlig och ologisk, och att de egenskaper man tillskriver den litteratur som man bestämt sig för att kalla för populärlitteratur dessutom är ingenting mindre än felaktiga. Har man läst en så har man läst alla, säger folk, och eftersom böckerna är så ytliga och tidsbundna så är det alldeles outhärdligt att läsa dem om de är äldre än ett halvår.

Men banne mig om det ligger någonting i det där. Jag tycker verkligen inte att Mannen av börd och kvinnan av folket är en tråkig bok. Jag har heller aldrig förstått varför teman som kärlek, hat och hämnd (bara för att nämna några exempel) är odödliga när vissa författare skriver om dem, men tvärtom tidsbundna när andra gör det.

Så. Nu slut på detta tal till populärlitteraturens lov. Vän av ordning frågar sig kanske om du inte kunnat få vara utan denna lilla lektion, när du nu tänkt dig att få läsa en trevlig liten recension, och inte en avhandling. Nej, tänk för att det kunde du inte. Jag ska erkänna att jag var rädd att du skulle höra din gymnasielärares röst eka i huvudet, sucka lite om jobbiga idealister som ska gräva upp gamla böcker till vad pris som helst och sedan avsluta din bekantskap med Marie Sophie Schwartz redan innan den börjat. Nå, så hade vi ju inte kunnat ha det!

Dessutom lämpar sig en föreläsning om fördomarna mot populärlitteratur särskilt väl just här. Mannen av börd och kvinnan av folket handlar nämligen på sätt och vis om samma sak (fast ändå helt annorlunda): om att göra sig av med gamla fördomar och istället låta förnuftet råda.

Boken inleds med melodramatik av bästa sort: den oansenliga flickan Elin dyrkar sin stolte, icke-adlige far, som är hopplöst svartsjuk på sin hustru, som bedrar honom med den bördsstolte greve Herman Romarhjärta, vilken i sin tur är föremål för Elins heta ungflicksförälskelse. Fadern har hotat Elin att skjuta både sig själv och Herman om han får reda på att hustrun är otrogen, och när ett avslöjande av förhållandet mellan styvmodern och Herman är nära ser Elin ingen annan råd än att låtsas som om hon är den som smusslat med Herman. Genom att ta på sig styvmoderns skuld räddar hon alltså sin far och den man hon i hemlighet älskar ur fördärvet. Men får hon någon tacksamhet för det kanske? Nej då, fadern förskjuter Elin och tvingar greve Herman, som anser henne långt under sin adliga värdighet, att gifta sig med henne. Herman överger henne direkt efter vigseln, och hon står ensam utan varken far, make eller heder. Detta är upptakten.

Bokens verkliga handling börjar tio år senare (och om du tyckte att inledningen lät krånglig kan jag trösta dig med att tempot är lite lugnare då). Nu är det dags för den stolte greve Herman att kräla i stoftet och vinna syndernas, och Elins, förlåtelse för allt han har ställt till med. Det är till viss del fråga om en slags uppfostringsroman – där Hermans fördomsfulla idéer ska motbevisas och han själv tvingas till omvärdering – men ett nästan tydligare tema i boken är hämnd. Den som ska återuppfostra Herman är nämligen den rika amerikanskan Stefana Stephensen, som å Elins vägnar ska "tvinga greve Romarhjärta erkänna, ett ärvd ära är ingen ära."

Herman, som blivit utblottad under de år som har gått, tvingas först sälja sin fädernesgård till Stefana, som okänslig för allt vad adel heter bryskt tar ner hans gamla familjeporträtt ("För mig utgör de blott en samling av skräp") och gör sig av med de antika möblerna ("de är mig vidriga; de talar om en tid av förtryck, som är mig förhatlig"). För att undkomma konkurs måste han dessutom ta anställning på gården, som Stefanas underlydande. Det fortsätter i samma stil. Herman förnedras och kommer att hysa en slags hatkärlek till Stefana – för var han än går och vilka olyckor som än drabbar honom så står hon där, med ett alltid lika ljuvt leende och talar om arbetets välsignelse och adelns dumhet. Hon är förstås snygg som jag vet inte vad, och Herman faller till slut motvilligt pladask för hennes behag och knivskarpa argument.

Jag vet inte om hämnd-böcker är en egen genre. Men en uppenbar och till synes tidlös lockelse har det i alla fall. När jag var liten såg jag filmen En hondjävuls liv och lustar med min mamma och hennes väninna, och vi hoppade i soffan av pur glädje när huvudpersonen metodiskt förstörde sin svinige före detta makes liv. Något liknande sker i Mannen av börd och kvinnan av folket, och det är nästan pinsamt lustfyllt att läsa om hur Herman blir fråntagen all sin stolthet, och istället steg för steg tvingas erkänna Stefanas emotionella och intellektuella överlägsenhet.

Det var liksom om hans högmod och stolthet förvandlat hans inre till ett enda omätligt sår, som i sin smärta absorberade alla andra intryck. – Stackars Herman! Du stod ännu blott på första trappsteget, som skulle föra dig ned från den höga ståndpunkt, på vilken du i din dåraktiga förblindelse ställt dig själv och den klass du tillhörde.

Men är det sniken hämnd det handlar om, eller vill Stefana på ett sant kristligt sätt uppfostra Herman till en bättre människa? Det vet man inte riktigt. Faktum är att Stefana inte verkar veta det själv heller. Utåt liknar hon ett alldeles vanligt kvinnoideal från den här tiden: "Ni är en ängel av godhet" tvingas Herman medge, när hon hela tiden behåller lugn och vänlighet. Men till skillnad från de helgonlika kvinnor som översvämmar mycket annan litteratur från samma tid (och för den delen även senare, förmodat mer upplysta, tider) har Stefana en plan och ett mål med sina uppoffringar. Genom att visa sig helgonlik för Herman vinner hon hans förtroende – och uppnår sitt mål: en helt förändrad Herman och "en hämnd värdig Elin."

Men det gäller att läsa lite mellan raderna ibland, för det är då det blir riktigt roligt. Vid ett tillfälle säger till exempel Stefana till Herman:

Lika visst som mannen äger förmågan att mäktigt inverka på kvinnans karaktär, lika sant är det, att kvinnan, då hon lyckats vinna en mans aktning, utövar ett stort inflytande på hans tänkesätt och även på riktningen av vissa karaktärsdrag. Såsom er verkliga vän smickrar jag mig med att även i någon ringa mån kunna verka på er.

När du, kära läsare, läser det stycket i boken så har du redan följt Stefana och Herman ett tag, och då vet du lika bra som de att bakom detta blygsamma "i ringa mån" ligger en hel del. Stefana har nämligen vid det laget ändrat Hermans hela tankesätt, rubbat den världsbild han byggt sitt liv på. Stefanas blygsamhet kan vi därför tolka både som äkta och spelad, eller, troligen, lite av varje. Den kan förstås också ses som ett ypperligt sätt att få dig att se Stefana som en oklanderligt blygsam (och därmed sant kvinnlig) hjältinna – samtidigt som hon demonstrerar sin självmedvetenhet och sin påverkan på Herman.

På grund av litteraturhistorieskrivarnas inkompetens och bokmarknadens tröghet kan du inte köpa Mannen av börd och kvinnan av folket i närmaste pocketshop. Men misströsta inte. Leta i välsorterade biblioteksmagasin och på loppmarknader, Mannen av börd och kvinnan av folket – liksom flera andra av Schwartz böcker – kom ut i stora upplagor så sent som på 1920-talet och är inte alltför svårhittade. En nätversion med moderniserad stavning finns dessutom att ladda ner alldeles gratis, som pdf från utmärkta eBoklagret.

Similar Posts:

• Hell has no fury like a woman scorned
• Värmande spänningsroman
• Och kvinnorna?
• En tom vandring
• ”Vem är radikal nu?”