Den som tyvärr inte varit
flicka i Höör
kan inte förstå
hur mycket Freja längtar till
Lucky Lada.

Författaren Freja Morgonstjerne är trött på att skriva böcker om heterosexuella relationer och försöker hitta ett uppslag till sin nya bok. Hon bestämmer sig för att gräva där hon står, eller snarare där hon har stått – hon ska skriva om uppväxten i Höör och hon ska göra det som en pastisch på Bombi Bitt och jag. Precis som i slutet på Bombi Bitt och jag, där hela boken exploderar i en turbulent och makalös scen på en marknad, vill Freja att hennes bok ska eskalera i ett kaotiskt klimax. Det blir snart tydligt för henne att den självklara skådeplatsen för det hela är hemvändarkvällen på Lucky Lada – Höörs enda och legendariska uteställe. Frågan är bara om hon kan få med sig någon dit – eller har hon tappat sin koppling till de människor som gjorde hennes uppväxt till det den var? Har hon tappat kopplingen till den hon var själv?

Det är ramberättelsen för denna, med oerhört ömsint hand skildrade uppväxtberättelsen: Freja som är hemma hos sin mamma och försöker få tag i gamla kompisar som kan tänkas vilja följa med henne till Lucky Lada. Medan hon väntar på svar rör hon sig runt i Höör, själv och med sin mamma, rensar i källaren, lagar mat och tänker på den platsen hon vuxit upp, alla människor som kommit in i hennes liv längs vägen. Det är det egentliga innehållet i den här boken: Frejas minnen och tillbakablickar till uppväxten i Höör, då och då avbrutna av mammans instick om gamla bekanta, utskrivna på riktig Höör-dialekt.

Maunsbach skriver med ett tillgängligt språk och en dråplig humor fram en värld i en liten svensk landsort där människorna håller koll på varandra och där anekdoterna finns att plocka som mogen frukt. Hur mycket som är sant tillåts vara osagt, i sitt förord använder författaren ord som ”karikatyr” och ”legend”. Det viktiga är att det finns många historier att berätta från och om Höör och Maunsbach gör det med detaljrikedom, finess – även om det som skildras ofta är rätt smutsigt och äckligt – och ömhet.

Till exempel berättar Freja hur hon och hennes tjejkompisar turnerar runt i Höör under sommaren när de är cirka tolv år som Höörs första kvinnliga orkester. De har köpt matchande tröjor med bävrar på och kallar sig The Beaver Gang. Det faktum att omgivningen tänker att de är för små och naiva för att riktigt förstå vad namnet innebär är en berusande, hemlig revolt; de är den kringresande kvinnoorkestern fittgänget. Frejas mamma berättar bland annat om en bekant vars man bajsade på sig, och hur den bekanta hjälpte honom duscha av sig – för att han ju skulle gjort samma sak, varpå mannen förkunnat att det skulle han aldrig i livet gjort. Det är en anekdot som Freja och hennes mamma berättar för varandra åtminstone en gång om året.

Lucky Lada och jag är en hyllning till kvinnor, till mammor, döttrar och väninnor, till ett gammalt jag, till alla som växer upp som flickor, till landsbygden och berättandet. Det kan tyckas tjatigt med ännu en uppväxtskildring, ännu en historia som ska belysa för de stackars stadsmänniskorna hur livet ser ut ”i den riktiga världen”. Men det blir varken tjatigt eller klyschigt. Det blir kalasroligt och fint. När slutet väl kommer är man så hemma i Frejas liv och Höör att det känns nästan konstigt och vemodigt att man inte ska få fler anekdoter berättade för sig. Kanske är det enda som finns kvar att göra att åka till Höör och prata med människorna där själv.

Similar Posts:

• Hildebrandt knyter ihop trådarna
• Snyggt men välbekant om unga kvinnor
• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Att byta familj mitt i uppväxten
• I brist på simlektioner