Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Historien fortsätter i den lilla småstaden. Tunga är fortfarande de penningbekymmer som de unga herrarna hamnade i på grund av satsningar i osäkra aktier. Vid sidan av dem ges även plats till två av kvinnorna. Maj Andersson drivs av att skapa en materiellt bättre standard än den hon själv kommit från och Fröken Åvik gör upp med sina dominanta föräldrar.

Den här gången passade jag på att göra en parallell läsning av Birger Sjöbergs original som finns att tillgå på nätet. Tack Litteraturbanken! Originalet innehåller några fler sidohistorier som Biller inte haft plats för. Trots detta uppstår inga luckor i hennes serieroman, jag tycker snarare att hon gjort helt rätt i sitt urval. En regissör väljer ju inte alltid alla scener vid skapandet av en film (eller en pjäs) som utgår från en bok.

I några av serierutorna tecknas omgivningen med detaljrika bakgrunder. Det märks att Biller studerat fotografier av tidens inomhusinteriörer. I andra serierutor saknas detaljer och bakgrunden utgörs av kompakt svärta, vilket förstärker en karaktärs inre grubblande.

Biller fortsätter att teckna unika karaktärer, något som gjorde mig så förtjust i läsningen av första delen av hennes verk. På ytan ser det ut som om hon enkelt tecknar människornas konturer med sin tuschpenna. Men enkelheten kompletteras med en stor variationsrikedom när det gäller mimiken. En bred mun, en hopsnörd mun, ett leende som stelnat till ett grin. Kort sagt – exemplen på ansiktsuttryck är många och påminner om egenupplevda händelser när känslorna varit motstridiga.

Skildringen av det småpräktiga livet i småstaden fängslar mig. Det är definitivt Malin Billers förtjänst. Hon öppnar en dörr till Sjöbergs klassiker som kan uppfattas som både gammalmodig, dammig och provinsiell. Det provinsiella tar liksom inte sikte på vad som händer i omvärlden. I grannlandet Finland är mängden faderslösa familjer stor efter inbördeskriget och på kontinenten växer oron bland sysslolösa kejserliga soldater i spåren av Versaillesfreden. I Vänersborg är dessa händelser mycket avlägsna men där finns annan ångest. Penningbekymmer som herrarna, vänskapskvartetten, kämpar med har redan nämnts. Småstaden har också förtryckande och ångestframkallande normer som drabbar särskilt kvinnorna, vilket Sjöberg försökt närma sig i sin roman. Vi har till exempel fallet med Maj Andersson som blivit gravid utan att vara gift. Det andra exemplet är Märta Åvik, vars föräldrar envisas med att hon ska gifta sig med en motbjudande man.

Det slår mig när jag gör en generell jämförelse mellan männen och kvinnorna att männen får ett större utrymme för koketteri och självironi. Kanske har Sjöberg en större respekt för kvinnorna och tycker att många av de män som förekommer i hans berättelse är lite löjeväckande? I nästa stund tänker jag tvärtom. Mansbilden är inte alls så schablonmässigt framställd. Den nyblivne fadern är oerhört fint tecknad när Maj föder det oplanerade barnet. Också barnets farfar, som står i trädgården en tidig sommardag, får axla en mogen människas rika känsloregister, när han möter den strålande tvååriga Maj Elisabet.

Jag har kommit närmare Birger Sjöbergs klassiker tack vare Malin Billers tolkning i serieformat. Medryckande och underhållande för mig, hoppas fler provar parallell läsning av serien och originalet.

Similar Posts:

• Serie ger liv åt 20-talets Sverige
• #MeToo i serieformat
• När romanen bryter sin form
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Men Malin Biller som gjort ett seriealbum av romanen berättar passionerat i förordet om hur mycket hon tycker om Sjöbergs skildring. De varma känslorna är så starka att hon förverkligat en dröm: att rita den som serie.

Hon går direkt på en av huvudkaraktärerna och hans längtan efter att nå berömmelse som poet. Småstaden, männen (ja, det är många män som figurerar) och yrkesliv skildras i scener som bjuder in läsaren i 1920-talets Sverige på ett särdeles underhållande sätt.

Det är ett Sverige där vi förflyttar oss med häst och vagn – ibland med tåg – och när vi går till fots är det på grusvägar eller på gator som är lagda med kullersten. Det är provinsiellt så det stänker om det, ”småstad, småstad stad i världen” sjunger det inuti mig för att parafrasera Pugh Rogefeldts smittande poplåt om Stockholm.

De gifta kvinnorna skulle vara vid sin mans sida. Nämnas bör att, gifta kvinnor blev myndiga först år 1921, något som gav dem möjlighet att till exempel rösta efter eget tycke och råda över sin egen inkomst. I Sjöbergs värld verkar kvinnan ha två funktioner. Antingen placeras hon på piedestal för att vara ljuvlig eller så får hon iklä sig den klyschiga rollen som ”Skräcktant”. Min bild är onyanserad, kanske är perspektiven lite mer varierade i originalverket.

Aktiehandel och spekulation tar stor plats då som nu för männen som klär sig i kostym, väst och hatt. Pengarnas betydelse är en del av händelseförloppet men också historien om den unge pojken som dör alltför ung. Jag läser sakta de bilder som skildrar familjens sorg över förlusten. Där har Biller fångat den trista, gråa sorgen som ger långsamma och tunga andetag för de drabbade.

Som en skicklig regissör väljer Biller sina scener, så att huvudhandlingen tillsammans med sidohandlingarna bildar en helhet. Personerna gestaltas stiliserat men får egna särdrag i form av kroppsformer eller minspel. För det mesta illustreras romanpersonerna i halvfigur och får en pratbubbla med vald replik, som driver berättelsen framåt. Men plötsligt bryter en närbild in och läsaren får hämta andan, vilket visar hur medveten Biller är om serieberättandets olika verktyg. Jag stannar också upp vid några rutor som har expressionistiska drag. När dramatiken slår till vet jag inte om det är Sjöbergs eller Billers tempo som avgör. Så skickligt får berättelsen med mig på tåget. Del två återstår. Jag väntar med nöje och önskar Malin Biller lycka till med den fortsatta tecknarprocessen.

P.S. Boken är Birger Sjöberg-sällskapets årsbok 2015. Utmärkelsen talar för sig själv.

Similar Posts:

• Serien tar mig till klassikern
• När romanen bryter sin form
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Värdet av ett liv