Elin och Otis har flyttat till ett radhus och ska leva sitt första år som gifta tillsammans, bara de två. Sedan ska de skaffa barn. Det borde vara en lycklig tid, men den tycks gå oändligt långsamt och mer och mer tycks det barn som inte finns än bli det enda som egentligen håller ihop Elin och Otis. Paul och Olle jobbar natt på hotell. De är båda unga och har livet framför sig, men det verkar omöjligt att veta hur man ska börja sitt liv, vad ett liv egentligen ska bestå av. Elisabet bor ensam i ett stort hus nära sjukhuset, hon vågar knappt gå över övergångsställen. Hon drömmer om en nära relation till sin dotter men allra mest ligger hon ensam och dåsar bort dagarna medan hösten sveper in genom husets öppna fönster. Lara jagar ständigt pengar för att kunna köpa mat. Hon får dem genom att sälja sina grannars gamla grejer. Ingen märker när hon tar sig in i förråden, ingen saknar alla möbler som försvinner.

I Utsikten helt nära fångar Tinnervall mellanrummen och människor befinner sig där och verkar i det dolda: bakom fasaden på en till synes perfekt radhusidyll, under långa nätter på ett hotell där alla gäster är anonyma, i ett hus där trädgården förfaller och skräpet hopar sig, i förråden bland alla saker som människor har gömt undan för världen. Alla karaktärer tycks ha halkat dit av en tillfällighet, alla har svårt att ta sig tillbaka till den bana som resten av världen tycks följa utan att fundera. Det är som om alla karaktärer helt plötsligt har glömt hur man lever, eller kanske aldrig fått lära sig.

Tinnervall fångar den gråmulna, molande ångest som tillvaron obarmhärtigt kan spänna ut sig i med ett stramt språk som samtidigt tillåter sig att sväva ut i poetiska bilder:

Satt med datorn i arbetsrummet och påstod att det var mycket på jobbet men hon satt bara och stirrade ut på regnet och vinden som fick tallarna att se ut som hundar som skakade av sig vatten efter ett bad.

Det är återhållet och hantverksmässigt snyggt. Men det svindlande i tystnaden och mellanrummen som det känns som att boken famlar efter uteblir tyvärr. När läsningen är över känns det som när ett grått moln seglar bort över himlen och inte längre täcker solen: det var påtagligt obehagligt när det var där, men inte något som kommer stanna kvar särskilt länge i minnet.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Vara sin egen
• Drömmar om frihet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Starkt om orättvisor

I maj gör Tuss slut med mannen hon alltför länge haft en relation med, en destruktiv relation, helt på hans villkor. Hon skakar av sig de senaste två åren och vädrar äntligen morgonluft och frihet. Nu hägrar två månader i ensamhet i en liten stuga vid havet, två månader av återhämtning och helande på en plats där hon kan vara sig själv fullt ut, långt ifrån vännerna och den krävande modern. Men så möter hon någon som tar sig in i hennes tankar och även om hon vill vara ifred finns det andra som inte vill låta henne vara det.

Tuss värnar sin frihet och egenart och värjer sig mot alla andras benämningar, kategoriseringar och begränsningar. Hon vill vara sin egen och inte låta sig påverkas av andra i en nästan tvångsmässig längtan efter autonomi. Dels är det väl en motreaktion mot tillvaron med mannen hon lämnat, dels är det en naturlig följd av att vara så fången som hon är i och av sin kropp.

Hon har har sin egen strikta tideräkning på två nivåer; året består av tio månader i staden och två i stugan, det är storformen. Under ligger menscyklerna med sina fem faser som namnger bokens kapitel: mens, mellan mens och ägglossning, ägglossning, mellan ägglossning och pms samt pms.

Menscykelns styr henne med järnhand och även om det finns dagar av ren och skär eufori är de mörka stunderna långt fler. Kanske skulle det vara lättare om hormonerna tickade på som i ett urverk men nu gör de inte det utan osäkerheten är stor. Hon vet vad som ska komma men hon vet inte riktigt när. Hon kan beräkna och förbereda men det kan ändå ske plötsligt eller först efter en vibrerande väntan.

Hon tänker och reflekterar ständigt men är också mycket aktiv rent fysiskt. Hon springer långt och fort och när hon är i stugan simmar hon oavsett vattnets temperatur, även detta med en anstrykning av tvångsmässighet. En sund själ i en sund kropp men hon balanserar på gränsen och det är ytterligare något som skaver – där finns en rädsla för att själv visa sig vara så konstig som gammelmostern som en gång ägde stugan var.

Språket är som Tuss själv – kärvt, obevekligt och eget. Det är egentligen inte svårt men bygger sin egen värld, som är både andlig och synnerligen fysisk. Det ger en speciell känsla att befinna sig där med någon som vägrar inordna sig, vägrar underordna sig. Ibland är det tröttsamt men oftast befriande på det där sättet det kan bli när man ser något välbekant från ett annat perspektiv.

Similar Posts:

• Och nu blir vi kroppsliga
• Vad som pågår i mellanrummen
• Dystopi i en klass för sig
• Varifrån kommer skammen?
• Om relationernas söndring