Lou Rossling nämner i inledningen att hon inte är någon författare, och jag måste hålla med henne. Stundvis verkar det som om hennes dator saknar stavningsprogram och som om hon själv saknar förmåga att följa en röd tråd. Detta stör i hög grad min läsning och gör det svårt att koncentrera sig på de viktiga frågor som boken skulle kunna väcka.

När berättelsen börjar behandla ämnen som budskap från andra sidan, älvor och änglar, blir jag än mer skeptisk. Jag har svårt att tro på det jag läser och det känns bara flummigt. Kanske är det för att jag har en inbiten tro på naturvetenskapen, men historien känns för osannolik och övernaturlig. Och kanske är det för att jag är alltför pessimistisk, men Lous liv känns nästan alldeles för bra för att vara sant. Problemen löser sig och hon verkar ha funnit sin lycka i livet. Det är roligt för henne, men enligt min mening inte särskilt intressant att läsa om.

Lou Rossling har nog levt ett spännande liv, men inte tillräckligt spännande för en självbiografi. Kanske skulle en pedagog eller förälder hitta något att inspireras av, men jag, som ännu inte riktigt förstått tjusningen med små barn hittar inget intressant. Boken känns mest som en mycket personlig berättelse främst riktad till alla dem som nämns i tacklistan.

Similar Posts:

• En författargärning i backspegeln
• Action i Afghanistan
• Några glimtar, inte mer
• Kära Kitty …
• Intressant men väl hastigt och ytligt