Underlägsenheten är inte så lätt att skaka av sig. Att aldrig få vara självklar, aldrig duga eller räcka till sätter sina spår. Ester är så skicklig på att tolka andras önskningar. Till och med efter ett självmordsförsök faller hon genom skyddsnäten eftersom hon vet så väl vad psykologerna vill höra. Så hamnar hon hos C och orkar äntligen börja nysta i barndomen – en barndom som är långt ifrån en barndom, en som bär hela världen på sina späda, undernärda axlar.

Lotta Thorséns debutroman Aldrig som hon är en berättelse om en in absurdum duktig flicka. Ester lever för att hålla mamma på gott humör. Pyssla om, städa, laga mat, passa småsyskon och aldrig, aldrig störa. Varenda rörelse, varje andetag av Ester är anpassat efter mammas nycker och humör. Smyga tyst, tugga tyst, gråta tyst och tyst lyda gubbäcklen som mamma släpar hem och presenterar som ”er nya pappa”. Fadersfigurerna flimrar förbi, den ena obehagligare än den andra. Den biologiske lär ha supit ihjäl sig på ett tidigt stadium.

Det är en smärtsam och stilren berättelse ”med självbiografiska inslag”, om sår och farliga överlevnadsstrategier, men också ett tidsdokument om att stå långt ner i hierarkierna i början av 1960-talet. Om pengar från socialen och mamma som hotar med Barnavårdnämnden. Om att skicka femåringar som aldrig varit hemifrån på tre veckors sommarkoloni för att det är bra med frisk luft och rutiner. Om lekkamrater som har det så annorlunda hemma och om det outtalade kravet att hela tiden vara tacksam. Men också om ljuspunkter, om öppningar till förståelse och försoning. Möjliga vägar vidare.

Similar Posts:

• Underlig undervattensberättelse
• Att hitta sin pappa
• Vackert men vanligt
• Duktig debutant
• Indienresa med oanade konsekvenser