De oroliga är ingen ordinär barndomsskildring, om det ens är en barndomsskildring? Barndomsjaget i denna roman kan förvisso sägas ha en på flera sätt besvärlig uppväxt där hon slängs emellan två världsberömda föräldrar:

Jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre; när jag bläddrar igenom högen av bilder som ligger på bordet framför mig, finns det inga fotografier av oss tre tillsammans. Hon och han och jag. Den konstellationen existerar inte.

Men det finns en värme och kärlek i Ullmanns barndomsskildring som känns ovanlig. Föräldrarna är inte nödvändigtvis så där väldigt bra på att vara föräldrar alla gånger, men de är kärleksfulla när de är tillgängliga. Båda är mitt uppe i sina karriärer och det finns en intressant scen i boken där modern i ett utbrott av dåligt samvete undrar varför det bara är hon som anklagas för att negligera dottern, varför är det aldrig någon som ser anklagande på fadern?

Det är inte bara omvärlden som ställer högre krav på modern, även dottern har olika närhetskrav på de båda föräldrarna. Hon älskar dem båda villkorslöst men fadern är på sin ö och hon saknar honom inte nämnvärt när hon inte är där. När modern reser ifrån henne däremot, då slits hon nästan i bitar av saknad. Skildringarna av telefonen som inte ringer när den skall är rent smärtsamma.

Linn Ullmann gör tydligt i berättelsen att det här är fiktion. På ett väldigt stiligt sätt ändrar hon i detaljer på ett sätt som gör att man som läsare leds tillbaka till romanspåret och förstår att det inte är någon dokumentär skildring av Liv Ullmann och Ingmar Bergman som ges här trots att det är dem man ser framför sig under hela läsningen.

Förutom att skildra en udda familjekonstellation och en stundom rörig uppväxt är detta också en skildring av en dotters upplevelse av sin faders död. Dottern och fadern har ett projekt tillsammans, de skall skriva en bok om att åldras. Projektet som idé för dem närmare varandra men de drar ut på själva igångsättandet av projektet tills det egentligen har blivit alldeles för sent.

När dottern äntligen har skaffat en bandspelare och inleder arbetet med intervjuerna är fadern redan i mångt och mycket någon annanstans. Intervjuerna blir sedan liggande länge innan dottern ens orkar lyssna på dem. Brottstycken av intervjuerna finns insprängda i romanen och bildar stomme i den del av boken som handlar om att genomleva och bearbeta en förälders död. Det är en vacker skildring.

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Att välja och skriva sitt liv
• Den sista tiden
• Frånvaron och den farlige fadern

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Norskt på bokmässan
• Lovvärt, men inte nog
• Frånvaron och den farlige fadern

När jag bestämde mig för att läsa Linn Ullmanns nya roman, var det för att jag inte hade läst något av henne tidigare. Avgörande var också att jag läst böcker skrivna av hennes föräldrar. Av Liv Ullmann har jag läst Förändringen från 1976. Men när jag tog reda på lite om innehållet i Det dyrbara, kände jag mig ändå tveksam till att läsa den. För handlingen såg ut som det gör i så många deckare, och den innehåller något som jag personligen inte kan förstå att människor vill ödsla sin tid på att skriva om, än mindre att läsa om: ung, vacker kvinna försvinner och hittas mördad. Vad är det som gör att människor vill läsa om unga kvinnors våldsamma död, varför säljer det? Det är väl en av de största gåtorna i samtiden. Samtidigt som man förfasar sig över våldet, kvinnoövergreppen, kvinnomorden och kvinnoförtrycket så som det ser ut. Ändå verkar böcker om mord på kvinnor mottas med glädje av förlagen, av läsarna, av kritikerna.

Men nu bestämde jag mig för att läsa ändå. Och jag kan konstatera att romanen hade blivit så oändligt mycket bättre utan detta mord. Det är synd, för Linn Ullmann skriver inkännande, insiktsfullt, stämningsfullt och känsligt om konflikter och komplicerade känslor människor emellan. Det handlar om kvalitéerna i dessa känslor och om de skriande och obegripliga bristerna i dem. Allt detta räcker så väl till för att skapa spänning och dramatik i vardagen.

Romanen handlar främst om en familj. I centrum står den 40-åriga kvinnan Siri. Hon driver två restauranger, en i Oslo och en i det samhälle där familjen har sitt fritidshus. Hennes man Jon är en framgångsrik romanförfattare, som hamnat i svår skrivkramp när han är på väg att avsluta sin romantrilogi. De har två döttrar: Alma, tolv år och Liv, fem år. Familjen har en hund: Leopold. Andra viktiga personer i romanen är Jenny, Siris excentriska mamma, och mammans mycket yngre väninna Irma.

Siri har ett komplicerat förhållande till sin mor Jenny, som snart ska fylla 75 år, på grund av en tragisk händelse i familjen. Siri vill moderns bästa, och vill därför ordna en stor födelsedagsfest, men det visar sig att mamman inte vill ha någon fest. Ändå genomför Siri festen. Jon verkar väldigt fäst vid sin fru Siri på alla sätt, ändå har han varit otrogen många gånger, och kan inte undvika att ha kontakt med olika kvinnor. Om han mejlar eller skickar sms till dem, raderar han ytterst noggrant allt, så att Siri inte ska kunna läsa.

Jag tycker en del saker i romanen är svårbegripliga, men det kanske är för att visa på att människors handlingar och beteenden kan vara svåra att förstå sig på. Mest undrar jag nog över Jon, varför han är otrogen mot Siri. Man får inget svar på det. Så kommer den unga barnflickan Mille in i berättelsen, och här börjar romanen kännas förutsägbar. Ung, vacker barnflicka anländer i familj, där förhållandet mellan makarna inte är det bästa. Den grånade författaren visar ett särskilt intresse för barnflickan. Jaha. Ett uttjatat tema, som inte heller gestaltas på ett originellt sätt:

Mille hade bara känt Jon i några veckor, men hon var helt säker på att det var något mellan dem. En sådan där sak som man inte kan sätta ord på [...] Han var ju författare och hon var osäker på hur man skulle uttrycka sig med författare. Hon ville inte att han skulle tro att hon var dum, att hon var en snorunge, att hon inte var mogen för sin ålder.

Linn Ullmann är bra på sitt hantverk, att föra en berättelse framåt. Hon lyckas också hoppa fram och tillbaka i tiden i berättelsen, både på ett logiskt och dynamiskt sätt. Och det finns en mängd intressanta saker i romanen, som jag gärna hade sett att hon hade spunnit vidare på, som till exempel när Siri berättar för sin man om böcker hon läst av kvinnliga författare, som Jon inte ville läsa, ”kanske för att de var skrivna av kvinnliga författare?” En intressant aspekt att utveckla.

Romanen har sina förtjänster, men på det hela taget får jag inte ihop vad det är den vill säga. Det är en deckare och det är en relationsroman på samma gång. Men den slutar på ett för mig ganska abrupt och oavslutat sätt, och den lämnar mig genomsyrad av ett stort frågetecken.

Similar Posts:

• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Vackert om livet och döden
• Lovvärt, men inte nog
• Norskt på bokmässan
• Ny roman av norska Linn Ullmann