Det finns en tid i livet som sätter prägel på resten av tillvaron, det året delade Emilia och Julia. De läste, älskade och ljög om vilka böcker de läst. De älskade, läste högt och letade efter svaret på litteraturens gåtor. Ett år är de tillsammans, men det färgar allt som händer (och inte händer) därefter. Jag har ofta svårt för berättelser som börjar med slutet, men i det här fallet fungerar det väldigt bra. Att Emilia är död är snarare en katalysator än slutet på berättelsen. Läsaren får följa Julio i livet så som det kom att bli. Efter Emilia, efter ungdomen.

En av texterna de läser tillsammans är Tantalia av Macedonio Fernández. Novellen handlar om ett par som odlar ett bonsaiträd tillsammans, så länge trädet lever ska deras kärlek leva. När Julio så får reda på att Emilia är död återvänder han till den och bestämmer sig att odla ett bonsaiträd i hennes minne.

Bonsai är en roman i miniatyr. Precis som bonsaiträdet. Kort men intensiv. Det är en roman jag känner att jag borde älska men som inte riktigt går hem ändå. Det är för spretigt, hoppigt och rörigt. Men stundtals roligt och dråplig. Och vips har jag läst ut boken utan att riktigt hinna känna något. Trots, eller kanske på grund av det korta formatet är det svårt att riktigt ringa in berättelsen. Jag får en känsla av att det är något som går mig förbi. En symbolik jag missar.

Similar Posts:

• Hemmablind
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Mannen som torterade
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Med små gester